Årets sista bok är en I am Legend-liknande historia, fast med varulvar (lykanter) istället för vampyrer. I en parallell värld är 90% av alla människor lykanter, och de fåtaliga andra, "nollorna" eller "barbackorna", ägnar sitt liv åt att fånga förrymda måndårar under fullmånenätterna. På grund av detta blir de hatade och föraktade av lykantsamhället (som ju är det "normala" samhället i en värld där nästan alla är lykanter).
Lola May Galley arbetar på Arla, organisationen som handahar alla fall av lykanter som springer fria under månnätterna och skadar barbackor. Alla barbackor arbetar på Arla, och de blir sällan långlivade - ett helt liv av fångstnätter ser till det. Lola jobbar också som jurist för Arla och får för det mesta försvara alkoholister och hemlösa som inte hunnit sätta sig i skydd innan de förvandlats under månnätterna och på grund av detta skadat någon. Men en dag får hon en annan klient, av betydligt rikare slag, och det blir upptakten till en ganska otäck historia där flera Arla-agenter blir dödade.
Nja, jag är väl inte riktigt förtjust i den här sortens böcker med "alternativa" samhällen. Men å andra sidan, byt ut lykanter mot vita och barbackor mot svarta i, säg, 30-talets USA... då kan man få en känsla av hur situationen i det här samhället ser ut. Men det var ändå en ganska medelmåttig historia.
31 december 2007
Läsutmaning 2008
Om ganska precis ett dygn är det ett nytt år. 2008. Mycket bizarrt. Tänk, för åtta år sedan slog det över till 2000-talet, och det var en stor, stor grej. Nu har vi levt på 2000-talet ganska länge så nu är det inte lika häftigt längre...
Nå ja. Jag har lagt märke till att flera bokbloggare har avgett ett "litterärt nyårslöfte", så även jag (kom faktiskt på det för ett bra tag sen, i början av december tror jag att det var). Mitt litterära nyårslöfte, som jag väljer att kalla min Läsutmaning 2008, är som följer:
*trumvirvel*
...Under 2008 ska jag läsa minst 100 böcker som jag aldrig läst förut.
Och det där tillägget är faktiskt ganska viktigt. Jag läser tonvis med böcker varje år (om man räknar ihop alla jag läst i år är det säkert närmare 200), men hälften av dem är böcker jag läser om för andra, tredje eller sjunde gången. Sagan om Belgarion (med flera David Eddings) har jag nog läst två-tre gånger bara i år. Och det är ingen större utmaning längre =). Jag är en typisk nostalgiläsare, och ibland läser jag hellre om en gammal bok än börjar på en ny.
De första sisådär 25-30 olästa böckerna behöver jag inte ens anstänga mig för att leta efter, för de finns redan i min bokhylla!
Då är frågan bara vad jag ska göra med de tre böcker som jag redan läser och som kommer att följa med till nästa år... Täcknamn Shakespeare är till (lite mer än) hälften utläst, Nattvakt har jag kommit ca 1/3 i och Konspirationen mot Amerika mindre än 1/4 (jag läste ett antal kapitel i ett svep men nu har jag svårt att ta tag i den igen. Vanligt fenomen för min del). Ska de böckerna få räknas till Läsutmaningen?
Nå ja. Jag har lagt märke till att flera bokbloggare har avgett ett "litterärt nyårslöfte", så även jag (kom faktiskt på det för ett bra tag sen, i början av december tror jag att det var). Mitt litterära nyårslöfte, som jag väljer att kalla min Läsutmaning 2008, är som följer:
*trumvirvel*
...Under 2008 ska jag läsa minst 100 böcker som jag aldrig läst förut.
Och det där tillägget är faktiskt ganska viktigt. Jag läser tonvis med böcker varje år (om man räknar ihop alla jag läst i år är det säkert närmare 200), men hälften av dem är böcker jag läser om för andra, tredje eller sjunde gången. Sagan om Belgarion (med flera David Eddings) har jag nog läst två-tre gånger bara i år. Och det är ingen större utmaning längre =). Jag är en typisk nostalgiläsare, och ibland läser jag hellre om en gammal bok än börjar på en ny.
De första sisådär 25-30 olästa böckerna behöver jag inte ens anstänga mig för att leta efter, för de finns redan i min bokhylla!
Då är frågan bara vad jag ska göra med de tre böcker som jag redan läser och som kommer att följa med till nästa år... Täcknamn Shakespeare är till (lite mer än) hälften utläst, Nattvakt har jag kommit ca 1/3 i och Konspirationen mot Amerika mindre än 1/4 (jag läste ett antal kapitel i ett svep men nu har jag svårt att ta tag i den igen. Vanligt fenomen för min del). Ska de böckerna få räknas till Läsutmaningen?
29 december 2007
Michael Moore - Lägg ner! Spridda hotelser från en obeväpnad amerikan.
Detta är - såvitt jag vet - Moores första bok som kom ut första gången 1996. Den finns även som film (eller, ja, han gjorde filmen The Big One samtidigt som signeringsturnen för Lägg ner! The Big One handlar följaktligen om samma sak som boken). Och vad handlar då Lägg ner! (eng. Downsize this!) om? Jo, naturligtvis är det kritik mot det amerikanska systemet, i synnerhet storföretagen - även om politikerna får sig en släng av sleven också. Moore blandar kritik mot företag som sparkar tusentals arbetare samtidigt som de gör en enorm vinst med satir över senatorer och den så kallade Whitewaterskandalen (som han aldrig beskriver riktigt, men den hade nåt med Hillary Clinton att göra. Man ska nog vara amerikan för att veta vad det handlade om).
I största allmänhet är Lägg ner! en massa ovett som Moore öser över alla som han tycker förtjänar det (ungefär som Korkade vita män och Vem har snott mitt land?). Demokrater och republikaner blir lika illa behandlade - det finns bland med ett antal citat där läsarna ska gissa vilka som kommer från demokratiska respektive republikanska politiker. Och jag kan säga att det är inte det lättaste...
Man (iallafall jag) får obehagliga associationer till dagens svenska politik när man läser den här boken. Senaste valet blev det extremt tydligt att vi inte har ett flerpartisystem längre utan, precis som USA, ett tvåpartisystem - sossarna vann ju, egentligen, men moderaterna bildade regering eftersom det borgerliga blocket sammanlagt fick fler röster. Är det inte lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att vi numera bara har två partier?
Precis som Barskrapad av Barbara Ehrenreich (från 1998) funkar Lägg ner! som en sorts vägpil som pekar på hur svensk politik och den svenska arbetsmarknaden kan komma att se ut om några år. Sverige är visserligen ett antal år efter USA i det här fallet, men det är helt klart på väg. Om högern bara får riva ner välfärdsstaten, eller det som finns kvar av den, lite till så är vi snart där.
I största allmänhet är Lägg ner! en massa ovett som Moore öser över alla som han tycker förtjänar det (ungefär som Korkade vita män och Vem har snott mitt land?). Demokrater och republikaner blir lika illa behandlade - det finns bland med ett antal citat där läsarna ska gissa vilka som kommer från demokratiska respektive republikanska politiker. Och jag kan säga att det är inte det lättaste...
Man (iallafall jag) får obehagliga associationer till dagens svenska politik när man läser den här boken. Senaste valet blev det extremt tydligt att vi inte har ett flerpartisystem längre utan, precis som USA, ett tvåpartisystem - sossarna vann ju, egentligen, men moderaterna bildade regering eftersom det borgerliga blocket sammanlagt fick fler röster. Är det inte lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att vi numera bara har två partier?
Precis som Barskrapad av Barbara Ehrenreich (från 1998) funkar Lägg ner! som en sorts vägpil som pekar på hur svensk politik och den svenska arbetsmarknaden kan komma att se ut om några år. Sverige är visserligen ett antal år efter USA i det här fallet, men det är helt klart på väg. Om högern bara får riva ner välfärdsstaten, eller det som finns kvar av den, lite till så är vi snart där.
28 december 2007
The American Dream?
Visste ni att Eric Schlossers bok Snabbmatslandet (Fast Food Nation) blivit film? Spelfilm, till och med. Intressant grepp att göra spelfilm av en dokumentär bok, det funkar hyfsat - men om man inte läst boken är nog filmen ganska förvirrande.
Har ni inte läst Snabbmatslandet så gör det. Den är verkligen så långt från The American Dream man kan komma.
Har ni inte läst Snabbmatslandet så gör det. Den är verkligen så långt från The American Dream man kan komma.
27 december 2007
Noll läslust
Ni kanske har noterat att jag inte uppdaterade bloggen på juldagen, som jag trodde att jag skulle göra när jag skrev mitt förra inlägg. Det beror på att jag inte läst nånting de senaste dagarna. Jag har ingen lust att läsa helt enkelt. Så nästa recension kommer vid ett senare tillfälle, när jag känner för att läsa igen.
Senast på nyårsafton kommer dock mitt litterära nyårslöfte för 2008 - stay tuned!
Senast på nyårsafton kommer dock mitt litterära nyårslöfte för 2008 - stay tuned!
23 december 2007
22 december 2007
21 december 2007
Genrer i översikt
Nu när jag tittar på kategorierna jag delat in mina lästa böcker i så inser jag att jag (fortfarande) läser enormt mycket fler deckare än någon annan genre. Av, för tillfället, 61 om-bloggade böcker är 22 deckare - det är alltså en tredjedel. Näst störst är fantasy (6 böcker) som delar andraplatsen med barn- och ungdomsböcker (om man ska vara strikt så har jag läst många fler barn- och ungdomsböcker än så, men hela Kulla-Gullaserien fick ju bara ett inlägg). Det är lite konstigt att jag inte läser mer fantasy, men så har jag ju faktiskt redan läst en hel del och det kommer ju inte ut så mycket varje år, inte om man jämför med deckare.
P.S. Förresten, om ni är riktigt duktiga idag och går in på min blogg så kommer "5000 besökare"-gränsen att sprängas idag... då ska det firas, champagne laget runt! Eller julmust iallafall.
P.S. Förresten, om ni är riktigt duktiga idag och går in på min blogg så kommer "5000 besökare"-gränsen att sprängas idag... då ska det firas, champagne laget runt! Eller julmust iallafall.
Maria Lang - Kung Liljekonvalje av dungen
En Lang av en något senare årgång (nåja, fortfarande 50-tal), utan Puck och Einar. Istället får man följa Christer Wijk i tredje person, och det är väl ok, men det är bättre när Puck är berättare (förutom att hon, vuxna människan och van vid att hitta lik som hon är, bryter ihop i hysteri varje gång hon snubblar över en döing. Det är faktiskt ganska påfrestande).
En sak som jag också blir irriterad på är folks vana att inte berätta saker för polisen, antingen för att de skäms över nån liten petitess eller för att de tycker att de "inte borde behöva göra polisens jobb". Liten tanke där bara... om ingen berättar nånting, hur ska polisen då kunna göra sitt jobb? Och nu snackar vi inte polisstat och tortyr i cellen här, i 50-talets Sverige (iallafall inte i pusseldeckare) är det inte direkt farligt att anförtro sig åt ordningsmakten.
Men till saken! Kung Liljekonvalje... handlar om Anneli Hammar, som ska gifta sig i stor ståt i Skoga kyrka med en rik "utböling" i väst och monokel (som den värsta lord Peter Wimsey!). Dagen innan bröllopet går Anneli till blomsteraffären för att titta på brudbuketten - och försvinner spårlöst. Skandal! Bröllopet måste skjutas upp, hela stan är bestört, men lyckligvis är Christer Wijk hemma i Skoga på besök och kan ta itu med saken. Det dröjer dock inte många dagar innan Anneli hittas död...
Och jag måste säga, att även om Skoga är den mest idylliska lilla staden i den västra hemisfären så skulle jag inte vilja bo där. Vilka skvallertackor!
En sak som jag också blir irriterad på är folks vana att inte berätta saker för polisen, antingen för att de skäms över nån liten petitess eller för att de tycker att de "inte borde behöva göra polisens jobb". Liten tanke där bara... om ingen berättar nånting, hur ska polisen då kunna göra sitt jobb? Och nu snackar vi inte polisstat och tortyr i cellen här, i 50-talets Sverige (iallafall inte i pusseldeckare) är det inte direkt farligt att anförtro sig åt ordningsmakten.
Men till saken! Kung Liljekonvalje... handlar om Anneli Hammar, som ska gifta sig i stor ståt i Skoga kyrka med en rik "utböling" i väst och monokel (som den värsta lord Peter Wimsey!). Dagen innan bröllopet går Anneli till blomsteraffären för att titta på brudbuketten - och försvinner spårlöst. Skandal! Bröllopet måste skjutas upp, hela stan är bestört, men lyckligvis är Christer Wijk hemma i Skoga på besök och kan ta itu med saken. Det dröjer dock inte många dagar innan Anneli hittas död...
Och jag måste säga, att även om Skoga är den mest idylliska lilla staden i den västra hemisfären så skulle jag inte vilja bo där. Vilka skvallertackor!
20 december 2007
Maria Lang - Inte flera mord!
Mer Maria Lang! Denna gång den tredje i ordningen, Inte flera mord! från 1951. I denna bok är Puck och Einar gifta sedan två månader, och de bestämmer sig för att tillbringa sina två sista semesterveckor i Ejes barndomsstad Skoga. Tillsammans med med Pucks far, professor Ekstedt (som bara följer med på ett villkor: inga flera mord!), och katten Thotmes III beger sig herr och fru Bure till det idylliska Skoga där de lånat Ejes systers hus - och hennes mycket kompetenta hushållerska - medan systern och hennes man är bortresta. Allt verkar vara frid och fröjd.
Men redan efter en natt är idyllen raserad. Professorn meddelar lakoniskt att han funnit ett lik på gräsmattan, en ung man nedstucken med en kopia av en egyptisk dolk som professorn själv haft med sig för att använda som brevöppnare. Polisen tillkallas - och står handfallna. Inte förrän Christer Wijk oväntat dyker upp på scenen får gåtan sin tragiska lösning...
I vanlig ordning är det Christer Wijk som står för skarpsinnet i historien; den lokale landsfogden lyckas endast gripa fel person och även om Puck tar reda på en mängd fakta kan hon som vanligt inte pussla samman dem själv, det är en ren slump som gör att hon kan vara med när mördaren avslöjas. Eje gör dessutom sällskap med landsfogden för det mesta, vilket ger Puck och Christer möjlighet att svärma i en roddbåt (och komma ett steg närmare lösningen). Men det är iallfall inte Einar som inte kan slita blicken från någon snitsig blondin den här gången...
Men redan efter en natt är idyllen raserad. Professorn meddelar lakoniskt att han funnit ett lik på gräsmattan, en ung man nedstucken med en kopia av en egyptisk dolk som professorn själv haft med sig för att använda som brevöppnare. Polisen tillkallas - och står handfallna. Inte förrän Christer Wijk oväntat dyker upp på scenen får gåtan sin tragiska lösning...
I vanlig ordning är det Christer Wijk som står för skarpsinnet i historien; den lokale landsfogden lyckas endast gripa fel person och även om Puck tar reda på en mängd fakta kan hon som vanligt inte pussla samman dem själv, det är en ren slump som gör att hon kan vara med när mördaren avslöjas. Eje gör dessutom sällskap med landsfogden för det mesta, vilket ger Puck och Christer möjlighet att svärma i en roddbåt (och komma ett steg närmare lösningen). Men det är iallfall inte Einar som inte kan slita blicken från någon snitsig blondin den här gången...
19 december 2007
Inga fler bokklubbar
...eller filmklubbar eller andra klubbar som automatiskt skickar hem något skräp som kallas "månadens film" eller "månadens bok" om man inte avbeställer den. Nu har det hänt igen - Internetbokklubben, som jag gick med i av nån konstig anledning för några månader sedan, har skickat mig en skräpbok under förevändningen att jag "inte avbeställt den".
Ett litet problem bara... jag har inte fått något "nyhetsbrev" (som de så fint kallar sina månatliga mail) angående den här boken, så jag har inte kunnat avbeställa den. And I know this for a fact. Jag kollar min mail varje dag (även skräpposten), och jag hade omedelbart avbeställt den här boken om jag så mycket som misstänkt att den kanske skulle besudla min brevlåda. Men vad kommer Internetbokklubben att säga? Jo, naturligtvis nånting i stil med: tyvärr, tyvärr, vi kan inte göra något, för det står i våra regler. Och regler, det måste man följa...
Sista betalningsdag är dessutom 25/12, lite tajt med tanke på att jag fick boken den 19:e. Om jag ska hinna skicka tillbaks den alltså.
Ett litet problem bara... jag har inte fått något "nyhetsbrev" (som de så fint kallar sina månatliga mail) angående den här boken, så jag har inte kunnat avbeställa den. And I know this for a fact. Jag kollar min mail varje dag (även skräpposten), och jag hade omedelbart avbeställt den här boken om jag så mycket som misstänkt att den kanske skulle besudla min brevlåda. Men vad kommer Internetbokklubben att säga? Jo, naturligtvis nånting i stil med: tyvärr, tyvärr, vi kan inte göra något, för det står i våra regler. Och regler, det måste man följa...
Sista betalningsdag är dessutom 25/12, lite tajt med tanke på att jag fick boken den 19:e. Om jag ska hinna skicka tillbaks den alltså.
Barbara Nadel - Dödlig rättvisa
Nja, jag vet inte. Istanbulserien är nog ändå bättre än den här...
Först fick jag starka Chicagovibbar (musikalen, ni vet), mest på grund av att en kvinna hamnade i fängelse (på murderess´row, typ) och hade en ganska slajmig advokat. Anyway... Francis Hancock är en 47-årig halvindisk begravningsentreprenör i London under andra världskriget. Eftersom det är krig och stan bombas hela tiden går affärerna förstås bra, och det enda problemet är att Hancock lider av någon sorts posttraumatiskt stressyndrom sedan han slogs i första världskriget, vilket gör att han blir absolut skräckslagen varje gång bomblarmet går. Han börjar stamma och babbla och klarar inte av att gå ner i ett skyddsrum utan springer istället runt ute på gatorna under bombningarna. Vilket hade varit helt ok, om det inte hade varit ett bomblarm på var och varannan sida...
Under en av dessa vandringar stöter Hancock ihop med en karl som hävdar att han blivit nedstucken, men eftersom han inte uppvisar några skador ignorerar Hancock honom och springer hem istället. Några dagar senare dycker polisen upp med ett lik, som visar sig vara just denne man, och han visar tecken på att ha blivit nedstucken - med en hattnål. Hancock blir snart inblandad och försöker hjälpa mannens änka, som anklagas för mordet.
Jag har några små klagomål när det gäller den här boken, och det gäller främst det eviga tjatet om Hancocks "galenskap", det vill säga hans stressyndrom. Too much! Det andra gäller den svenska översättningen, som visserligen är bra i sin helhet, men snälla - kan någon lära svenska översättare när man skriver "sin" och när man skriver "hans" eller "hennes"? Det verkar de nämligen inte kunna...
Men bara därför kan jag förstås inte hitta något exempel just nu.
Ja ja, jag ska väl läsa uppföljaren också. Om den inte utspelar sig under kriget så kanske man slipper stammandet och babblandet iallafall.
Först fick jag starka Chicagovibbar (musikalen, ni vet), mest på grund av att en kvinna hamnade i fängelse (på murderess´row, typ) och hade en ganska slajmig advokat. Anyway... Francis Hancock är en 47-årig halvindisk begravningsentreprenör i London under andra världskriget. Eftersom det är krig och stan bombas hela tiden går affärerna förstås bra, och det enda problemet är att Hancock lider av någon sorts posttraumatiskt stressyndrom sedan han slogs i första världskriget, vilket gör att han blir absolut skräckslagen varje gång bomblarmet går. Han börjar stamma och babbla och klarar inte av att gå ner i ett skyddsrum utan springer istället runt ute på gatorna under bombningarna. Vilket hade varit helt ok, om det inte hade varit ett bomblarm på var och varannan sida...
Under en av dessa vandringar stöter Hancock ihop med en karl som hävdar att han blivit nedstucken, men eftersom han inte uppvisar några skador ignorerar Hancock honom och springer hem istället. Några dagar senare dycker polisen upp med ett lik, som visar sig vara just denne man, och han visar tecken på att ha blivit nedstucken - med en hattnål. Hancock blir snart inblandad och försöker hjälpa mannens änka, som anklagas för mordet.
Jag har några små klagomål när det gäller den här boken, och det gäller främst det eviga tjatet om Hancocks "galenskap", det vill säga hans stressyndrom. Too much! Det andra gäller den svenska översättningen, som visserligen är bra i sin helhet, men snälla - kan någon lära svenska översättare när man skriver "sin" och när man skriver "hans" eller "hennes"? Det verkar de nämligen inte kunna...
Men bara därför kan jag förstås inte hitta något exempel just nu.
Ja ja, jag ska väl läsa uppföljaren också. Om den inte utspelar sig under kriget så kanske man slipper stammandet och babblandet iallafall.
18 december 2007
Finkultur vs. skräpkultur
Förra julen fick jag och min sambo en "dassbok" i kombinerad julklapp/inflyttningspresent av min mormor: Dassuniversitetet - hur du blir extremt allmänbildad på 5 minuter. Jag vill nu dela med mig av denna eminenta lilla boks definition på fin- respektive skräpkultur:
Finkultur är all kultur som är väldigt gammal, svårtillgänglig eller obegriplig. Den kan per definition aldrig uppskattas av mer än en minoritet av kulturkonsumenterna. Till finkulturen hör definitivt opera, poesi och allt av Ingemar Bergman.
Skräpkultur är kultur som uppskattas av en majoritet av kulturkonsumenterna. Som gyttjebrottning, böcker med guldbokstäver i relief på omslaget samt filmer med Pamela Anderson och Adam Sandler.
Nu vet ni.
Finkultur är all kultur som är väldigt gammal, svårtillgänglig eller obegriplig. Den kan per definition aldrig uppskattas av mer än en minoritet av kulturkonsumenterna. Till finkulturen hör definitivt opera, poesi och allt av Ingemar Bergman.
Skräpkultur är kultur som uppskattas av en majoritet av kulturkonsumenterna. Som gyttjebrottning, böcker med guldbokstäver i relief på omslaget samt filmer med Pamela Anderson och Adam Sandler.
Nu vet ni.
17 december 2007
Bokfemman v. 51
Veckans tema är årets bästa böcker. Nämn dina fem favoriter från årets läslista.
Jag inser att jag inte läst så många "wow, vad bra den är"-böcker i år (nåja, jag kommer inte ihåg allt jag läste innan augusti, men jag har försökt skriva en lista på de böcker jag är säker på att jag läst under 2007). De flesta har varit lite mer "bra (eller till och med jättebra), men inte fantastisk". Kanske för att det blev så många deckare och Da Vincikoden-kopior i våras... nåja, nästa år ska jag iallafall noggrannt dokumentera allt jag läser =).
- Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru. Inte alls min typ av bok egentligen (eller, det var det iallafall inte förrän jag började med bokbloggen och därigenom började läsa allt möjligt som inte är deckare, skräck, sf eller fantasy). Ska även bli film med Rachel McAdams (hm) och Eric Bana (tja, kanske. Iallafall ett bättre val än Brad Pitt, som jag har hört först var påtänkt för rollen).
- Elizabeth Kostova - Historikern. Jag har läst recensioner där skribenten tyckte att det här var en dålig bok, vilket jag ställer mig enormt frågande till. Den är ju hur bra som helst. Men så är jag ju historiker i själ och hjärta...
- Terry Pratchett - Jingo. Jag älskar Pratchett, och Stadsvakten (särskilt kapten Morot) är några av mina favoriter. Hur Pratchett lyckas förena humor och filosofi förstår jag inte, men det går.
- Nevil Shute - På stranden. En av de sorgligaste böckerna i år. Fruktansvärt tema och en bok jag önskar att de med fingret på den röda knappen läser innan de får för sig att trycka på den.
- Richard Dawkins - Illusionen om Gud. Bra på grund av sitt ämne snarare än språk eller andra litteraturkriterier. Äntligen någon som ger sig på att försöka bevisa icke-existensen (eller i varje fall icke-betydelsen) av miljoner människors låtsaskompis...
Jag inser att jag inte läst så många "wow, vad bra den är"-böcker i år (nåja, jag kommer inte ihåg allt jag läste innan augusti, men jag har försökt skriva en lista på de böcker jag är säker på att jag läst under 2007). De flesta har varit lite mer "bra (eller till och med jättebra), men inte fantastisk". Kanske för att det blev så många deckare och Da Vincikoden-kopior i våras... nåja, nästa år ska jag iallafall noggrannt dokumentera allt jag läser =).
16 december 2007
David Gibbins - Heligt guld
Heligt guld har fått mycket bättre recensioner än Gibbins debut Atlantis hemlighet, och det med rätta. Trots en aning långdragna dykarscener var den som Clive Cussler när han är som bäst, och det är inte dåligt =). För att citera York Evening Press (från www.davidgibbins.com):
‘An exciting mix of fact and fiction, with shades of Clive Cussler and Indiana Jones.’
Jajamän. Mer äventyr till folket! Och (frankly, my dear), den här historien är betydligt mer trovärdig (fast naturligtvis inte trolig) än Atlantis hemlighet... Jack Howard och hans evige vapendragare Costas befinner sig med IMU (Internationel Maritime University, som Jack grundat för ett tiotal år sedan) vid Gyllene Hornet, det vill säga en del av Bosporen precis utanför Istanbul, och letar efter en sjunken guldskatt från 1200-talet (resterna efter korsfararnas plundringståg av dåvarande Konstantinopel år 1204), när de får ett meddelande från Jacks gamla vän, historikern Maria de Montijo, som har gjort ett remarkabelt fynd. I The Chained Library som hör till Heresfordkatedralen i England har hon hittat ett lönnrum med gamla handskrifter från 1100- och 1200-talen, bland annat orginalet till den berömda Mappa Mundi, en världskarta från 1200-talet. På detta orginal finns otroligt nog Vinlands kust utmärkt - och en anteckning om att vikingen Harald Hårdråde rest dit, efter Leif Eriksson, med "Miklagårdsskatten".
Jack och hans vänner listar snabbt ut att "Miklagårdsskatten" är menoran, den sjuarmade lampan i rent guld, från det judiska templet i Jerusalem som erövrades av romarna under det judiska kriget år 70 e.Kr. Romarna plundrade templet och tog med sig menoran, skådebrödsbordet, förlåten till templet och en mängd andra skatter till Rom. Några århundraden senare skeppades menoran till Konstantinopel, och där försvann den ut ur historien. Nu har de fått svaret på vad som hände. Harald Hårdråde, som ledde den bysantinske kejsarens "väringagarde" (ett garde bestående av nordmän), stal menoran, kidnappade en bysantinsk prinsessa och försvann!
Detta leder Jack och Costas på en skattjakt över halva den (under vikingatiden) kända världen. Men mot sig har de en ytterst farlig, hemlig organisation, med anknytningar både till 1000-talets vikingar och 1900-talets nazister...
Jag kan bara hålla med York Evening Press. Det här är äventyr på högsta nivå, och det bästa av allt är att alla de händelser och föremål som nämns verkligen har hänt och funnits i verkligheten. David Gibbins har bara gjort sin egen lilla twist på det hela och broderat ut historien där inga historiska belägg finns (även om han förstås har missuppfattat en del fakta om vikingarna!). Nu väntar jag med spänning på den svenska översättningen av hans tredje roman, The Last Gospel (eller, i USA, The Lost Tomb). Är det Jesu grav man letar efter den här gången månne?
15 december 2007
Barbara Nadel - Kristallburen
Det här är den andra boken i Barbara Nadels Istanbulserie (jag har bestämt mig för att jag ska läsa dem i ordning, trots att det kommer att ta ett tag - de är ständigt utlånade på biblioteket). Den utspelar sig fyra eller fem år efter den första boken, vilket är ovanligt när det gäller en deckarserie (för det mesta brukar det vara max ett år mellan varje bok, ibland mycket mindre). Inspektör Suleyman, som var på väg att bli bortgift med sin kusin i den första boken, är nu gift sedan flera år, och han och hans hustru är mycket olyckliga tillsammans. Kommissarie Ikmens yngste son, som föddes i slutet av Belsassars dotter, är nu nästan fem år, och hans far Timür har blivit senil (vilket är besvärligt för Ikmens hustru Fatma som är den som tar hand om fadern).
I denna bok hittas en mördad tonårspojke i en liten lägenhet (inuti ett större hus) som ingen visste fanns. Pojkens armar och ben är lätt förtvinade, ungefär som om han aldrig brukade använda dem, och han visar spår av ett långvarigt drogmissbruk. Det märkliga är att drogen är en sorts syntetiskt heroin som man bara kan få tag i på apotek och sjukhus... Grannarna berättar också att huset hyrs av en rik armenier, men ingen känner honom närmare och ingen vet vem pojken är. Samtidigt är det någon som börjat skicka Ikmen små kristallfigurer - bland annat en fågelbur - som "ledtrådar". Allt det här leder kommissarie Ikmen in i en härva av prostutition, pedofili och girighet, och mordet visar sig ha kopplingar till de gamla, stolta osmanska familjerna som fortfarande inte har kommit över Atatürks modernisering av Turkiet.
Jag var inte jätteförtjust i Belsassars dotter, men jag hoppades att serien skulle bli bättre efterhand, och Kristallburen är helt klart bättre än sin föregångare. Riktigt sådär wow-bra är den visserligen inte, men jag ger inte upp - Nadel kanske är en sån där författare som blir bättre och bättre (vilket gör att den sista boken i så fall skulle vara bäst), och det är ju helt klart att föredra framför en författare som blir sämre och sämre...
I denna bok hittas en mördad tonårspojke i en liten lägenhet (inuti ett större hus) som ingen visste fanns. Pojkens armar och ben är lätt förtvinade, ungefär som om han aldrig brukade använda dem, och han visar spår av ett långvarigt drogmissbruk. Det märkliga är att drogen är en sorts syntetiskt heroin som man bara kan få tag i på apotek och sjukhus... Grannarna berättar också att huset hyrs av en rik armenier, men ingen känner honom närmare och ingen vet vem pojken är. Samtidigt är det någon som börjat skicka Ikmen små kristallfigurer - bland annat en fågelbur - som "ledtrådar". Allt det här leder kommissarie Ikmen in i en härva av prostutition, pedofili och girighet, och mordet visar sig ha kopplingar till de gamla, stolta osmanska familjerna som fortfarande inte har kommit över Atatürks modernisering av Turkiet.
Jag var inte jätteförtjust i Belsassars dotter, men jag hoppades att serien skulle bli bättre efterhand, och Kristallburen är helt klart bättre än sin föregångare. Riktigt sådär wow-bra är den visserligen inte, men jag ger inte upp - Nadel kanske är en sån där författare som blir bättre och bättre (vilket gör att den sista boken i så fall skulle vara bäst), och det är ju helt klart att föredra framför en författare som blir sämre och sämre...
14 december 2007
Maria Lang - Tragedi på en lantkyrkogård
Tjoho, en Langdeckare (eller, som det står på baksidan - en lysande Lang-rysare) som jag inte hade läst tidigare!
Tragedi på en lantkyrkogård är utmärkt att läsa i juletider, eftersom den utspelar sig mellan jul och nyår... 1954? -53? Ja, hur som helst... den handlar iallafall om Puck, förstås, och Einar (eller "fru och docent Bure", så sött med den här högtidligheten). Paret Bure och Pucks pappa, professor Ekstedt, ska fira jul med Pucks farbror Tord Ekstedt som är kyrkoherde i en liten by i Västmanland. Tords fru är död, och han har en liten dotter, elvaåriga Lotta.
Efter ett traditionellt julfirande dyker den närmsta grannen, fru Sandell, upp på kvällskvisten för att berätta att hennes man har försvunnit, och när alla går för att leta efter honom snubblar naturligtvis Puck över hans döda kropp... och jag håller med The Girl Least Likely To här, hur många döda kroppar kan en privatperson snubbla över egentligen?
Det här leder iallafall till att riksmordkommissionen kopplas in, och med den Christer Wijk. I rutiga byxor! Det här är en av de minst likbemängda Langdeckarna - bara två mord, och sen är allt glasklart (nå ja, för Christer iallafall). Men jag måste säga att jag tycker att Eje är lite väl benägen att tjusas av vackra kvinnor; i nästan varenda bok är det någon blondin som han inte kan slita ögonen från. Puck har all anledning att känna sig svartsjuk...
Men, nu var det ju slut på mina Maria Lang. Typiskt.
Tragedi på en lantkyrkogård är utmärkt att läsa i juletider, eftersom den utspelar sig mellan jul och nyår... 1954? -53? Ja, hur som helst... den handlar iallafall om Puck, förstås, och Einar (eller "fru och docent Bure", så sött med den här högtidligheten). Paret Bure och Pucks pappa, professor Ekstedt, ska fira jul med Pucks farbror Tord Ekstedt som är kyrkoherde i en liten by i Västmanland. Tords fru är död, och han har en liten dotter, elvaåriga Lotta.
Efter ett traditionellt julfirande dyker den närmsta grannen, fru Sandell, upp på kvällskvisten för att berätta att hennes man har försvunnit, och när alla går för att leta efter honom snubblar naturligtvis Puck över hans döda kropp... och jag håller med The Girl Least Likely To här, hur många döda kroppar kan en privatperson snubbla över egentligen?
Det här leder iallafall till att riksmordkommissionen kopplas in, och med den Christer Wijk. I rutiga byxor! Det här är en av de minst likbemängda Langdeckarna - bara två mord, och sen är allt glasklart (nå ja, för Christer iallafall). Men jag måste säga att jag tycker att Eje är lite väl benägen att tjusas av vackra kvinnor; i nästan varenda bok är det någon blondin som han inte kan slita ögonen från. Puck har all anledning att känna sig svartsjuk...
Men, nu var det ju slut på mina Maria Lang. Typiskt.
13 december 2007
En sorgens dag
Bokhora låter meddela att Terry Pratchett har drabbats av alzheimers. Detta är en sorgens dag för alla Pratchett-fans...
Pratchett själv meddelar dock att diagnosen ska tolkas som att "han inte är död än".
Pratchett själv meddelar dock att diagnosen ska tolkas som att "han inte är död än".
Maria Lang - Farligt att förtära
Det här var en av mina favoriter av Maria Lang för ett antal år sedan; mamma ägde tre-fyra Langdeckare som jag läste om flera gånger. Jag kommer fortfarande ihåg hur otäckt jag tyckte det var när Einar började prata om liklukt i skolans aula - jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och läsa Kitty-böcker resten av kvällen så att jag skulle kunna sova. Det var förstås några år sedan, och nu är jag lite mer härdad =).
Tyvärr var Farligt att förtära inte riktigt lika bra nu som den var då - det kan förstås ha att göra med att jag läst den så många gånger att jag klart och tydligt kom ihåg vem som var mördaren, och motivet, och det mesta av handlingen...
Boken, Langs andra, utspelar sig på Stockholms stadsläroverk omkring år 1950. När lektor Signe Stenlund blir sjuk mitt i vårterminen övertalar Einar Bure, som undervisar i historia vid läroverket, rektorn att anställa fröken Ekstedt som lärare i litteraturhistoria i sista ringen (jag är så fascinerad över det gamla svenska skolsystemet! Min farmor, som var från Tornedalen men läste någon sorts yrkesutbildning - sekreterare? - i Stockholm i mitten av 50-talet, brukade berätta om hur skolan och studentexamen fungerade då. Det var väldigt konstigt uppbyggt, tyckte jag).
Nåväl. Puck anländer alltså till läroverket, installeras i lektor Stenlunds våning - som ligger i skolans lokaler - och presenteras omgående för dramats samtliga aktörer, de flesta lärare och elever på skolan. Undantagen är teaterregissören Marja, hennes väninna journalisten Lena och den luggslitne konstnären Clas-Åke. Alla dessa människor bildar tillsammans en kritisk massa, och spänningen tätnar - för att sedan, på självaste vårbalen, kulminera i två mord. Christer Wijk dyker förstås upp på scenen, men det krävs både en avsevärd tankemöda och ytterligare två(!) mordoffer innan den skyldige avslöjas...
Även fast jag tyckte att boken var lite tristare än jag mindes den så är den fortfarande väldigt bra. Det är en klassisk Lang - en massa mord, orginella misstänkta i en behändigt sluten grupp, Puck som leker biktmor till alla deltagare. Och, förstås, Christer Wijk (ständigt i rutiga sportbyxor) som betraktar scenen med sina genomträngande blå ögon.
Tyvärr var Farligt att förtära inte riktigt lika bra nu som den var då - det kan förstås ha att göra med att jag läst den så många gånger att jag klart och tydligt kom ihåg vem som var mördaren, och motivet, och det mesta av handlingen...
Boken, Langs andra, utspelar sig på Stockholms stadsläroverk omkring år 1950. När lektor Signe Stenlund blir sjuk mitt i vårterminen övertalar Einar Bure, som undervisar i historia vid läroverket, rektorn att anställa fröken Ekstedt som lärare i litteraturhistoria i sista ringen (jag är så fascinerad över det gamla svenska skolsystemet! Min farmor, som var från Tornedalen men läste någon sorts yrkesutbildning - sekreterare? - i Stockholm i mitten av 50-talet, brukade berätta om hur skolan och studentexamen fungerade då. Det var väldigt konstigt uppbyggt, tyckte jag).
Nåväl. Puck anländer alltså till läroverket, installeras i lektor Stenlunds våning - som ligger i skolans lokaler - och presenteras omgående för dramats samtliga aktörer, de flesta lärare och elever på skolan. Undantagen är teaterregissören Marja, hennes väninna journalisten Lena och den luggslitne konstnären Clas-Åke. Alla dessa människor bildar tillsammans en kritisk massa, och spänningen tätnar - för att sedan, på självaste vårbalen, kulminera i två mord. Christer Wijk dyker förstås upp på scenen, men det krävs både en avsevärd tankemöda och ytterligare två(!) mordoffer innan den skyldige avslöjas...
Även fast jag tyckte att boken var lite tristare än jag mindes den så är den fortfarande väldigt bra. Det är en klassisk Lang - en massa mord, orginella misstänkta i en behändigt sluten grupp, Puck som leker biktmor till alla deltagare. Och, förstås, Christer Wijk (ständigt i rutiga sportbyxor) som betraktar scenen med sina genomträngande blå ögon.
12 december 2007
Maria Lang - Mördaren ljuger inte ensam
Ok, jag hade visst tid för att läsa ändå.
Mördaren ljuger inte ensam är Langs debut från 1949, och under de första kapitlena irriterade jag mig lite på det ganska styltiga språket (det påminde lite om dialogen i en pilsnerfilm från 40-talet). Men efter ett tag så blev det bättre, eller så vande jag mig - det är rätt länge sedan jag läste Lang senast - och hon har trots allt ett lite speciellt språk, väldigt akademiskt och nästan lite högtravande (det kanske var så man skrev på den tiden, vad vet jag?).
Hur som helst... i denna första bok presenteras fröken Puck* Ekstedt som huvudperson. Hon är ännu inte gift med Einar Bure; de har bara träffats en gång, på Rutger Hammars doktorsmiddag. Denne Rutger Hammar äger en sommarstuga på en ö i Bergslagen och Puck, Einar och en del andra människor blir bjudna dit i några dagar. Väl på ön tätnar stämningen, och känslor rörs upp när flera oinbjudna gäster från det förflutna dyker upp. Det dröjer inte många dagar innan det första liket hittas.
Lang har nån sorts mani på det här med lik - morden är visserligen nästan helt oblodiga, men hon nöjer sig inte med mindre än tre lik i nästan alla böcker. Och eftersom morden alltid sker i en sluten krets så blir det i slutändan inte svårt att lista ut vem som faktiskt är mördaren! Avslöjandet sker, dramatiskt, på klassiskt Hercule Poirot-maner; Christer Wijk samlar hela sällskapet i biblioteket/salongen/något annat lämpligt ställe, och resonerar sig elegant fram till lösningen varpå mördaren lättat erkänner (och inte sällan begår självmord på ett mer eller mindre omärkligt sätt).
Att Maria Lang är Sveriges svar på Agatha Christie är mer än uppenbart - Christer Wijk är hennes Poirot till Pucks kapten Hastings. Eller, för den delen, lord Peter Wimsey och Harriet Vane - eller Sherlock Holmes och doktor Watson! Att allting berättas genom Pucks ögon är förstås mycket bekvämt för Lang, som då kan briljera med Wijks klyftiga lösning på slutet.
Hur någon människa skulle kunna hitta lösningen på egen hand, innan den Stora Avslöjningen (så som bland annat Christie hävdar att läsaren ska kunna göra i hennes böcker), förstår jag inte. Men å andra sidan läser jag inte deckare för att själv lista ut vem som är mördaren. Och Maria Lang läser jag för nostalgifaktorn och hennes tre sympatiska huvudpersoner - Puck, Einar Bure och Christer Wijk.
Nu - mer Lang!
*Får man någonsin veta vad hon egentligen heter i förnamn?
Mördaren ljuger inte ensam är Langs debut från 1949, och under de första kapitlena irriterade jag mig lite på det ganska styltiga språket (det påminde lite om dialogen i en pilsnerfilm från 40-talet). Men efter ett tag så blev det bättre, eller så vande jag mig - det är rätt länge sedan jag läste Lang senast - och hon har trots allt ett lite speciellt språk, väldigt akademiskt och nästan lite högtravande (det kanske var så man skrev på den tiden, vad vet jag?).
Hur som helst... i denna första bok presenteras fröken Puck* Ekstedt som huvudperson. Hon är ännu inte gift med Einar Bure; de har bara träffats en gång, på Rutger Hammars doktorsmiddag. Denne Rutger Hammar äger en sommarstuga på en ö i Bergslagen och Puck, Einar och en del andra människor blir bjudna dit i några dagar. Väl på ön tätnar stämningen, och känslor rörs upp när flera oinbjudna gäster från det förflutna dyker upp. Det dröjer inte många dagar innan det första liket hittas.
Lang har nån sorts mani på det här med lik - morden är visserligen nästan helt oblodiga, men hon nöjer sig inte med mindre än tre lik i nästan alla böcker. Och eftersom morden alltid sker i en sluten krets så blir det i slutändan inte svårt att lista ut vem som faktiskt är mördaren! Avslöjandet sker, dramatiskt, på klassiskt Hercule Poirot-maner; Christer Wijk samlar hela sällskapet i biblioteket/salongen/något annat lämpligt ställe, och resonerar sig elegant fram till lösningen varpå mördaren lättat erkänner (och inte sällan begår självmord på ett mer eller mindre omärkligt sätt).
Att Maria Lang är Sveriges svar på Agatha Christie är mer än uppenbart - Christer Wijk är hennes Poirot till Pucks kapten Hastings. Eller, för den delen, lord Peter Wimsey och Harriet Vane - eller Sherlock Holmes och doktor Watson! Att allting berättas genom Pucks ögon är förstås mycket bekvämt för Lang, som då kan briljera med Wijks klyftiga lösning på slutet.
Hur någon människa skulle kunna hitta lösningen på egen hand, innan den Stora Avslöjningen (så som bland annat Christie hävdar att läsaren ska kunna göra i hennes böcker), förstår jag inte. Men å andra sidan läser jag inte deckare för att själv lista ut vem som är mördaren. Och Maria Lang läser jag för nostalgifaktorn och hennes tre sympatiska huvudpersoner - Puck, Einar Bure och Christer Wijk.
Nu - mer Lang!
*Får man någonsin veta vad hon egentligen heter i förnamn?
11 december 2007
Ingen rast, ingen ro för läsning
Nu har mina Lang-deckare kommit! Snabba ryck, måste jag säga, jag beställde dem natten mot måndag. Bra jobbat av Alfa Böcker.
Förutom dessa tre böcker har jag varit på bibblan och lånat ett blandat urval:
Kit Whitfield - Nattvakt
Barbara Nadel - Dödlig rättvisa
Barbara Nadel - Kristallburen
Philip Roth - Konspirationen mot Amerika
Benjamin Black - Christine Falls
Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Kylie Fitzpatrick - Den nionde stenen
Så nu har jag massor att läsa (who am I kidding? Jag har hur mycket som helst att läsa även utan att låna en massa extra) men ingen tid för det. Min handledare önskar få inledningen till min uppsats redan torsdag lunch istället för fredag, alltså har jag en dag mindre på mig för att skriva metoden. Förutom det har jag ett litteraturseminarium på fredag (och alla texter till det är på danska) och ytterligare en inlämning med osäker deadline (vi har fått två bud på den, antingen 13 eller 15 december. Jag kanske ska kompromissa och skicka in den 14:e?).
Så om jag har tur så hinner jag läsa de här böckerna nån gång efter jul...
Förutom dessa tre böcker har jag varit på bibblan och lånat ett blandat urval:
Kit Whitfield - Nattvakt
Barbara Nadel - Dödlig rättvisa
Barbara Nadel - Kristallburen
Philip Roth - Konspirationen mot Amerika
Benjamin Black - Christine Falls
Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Kylie Fitzpatrick - Den nionde stenen
Så nu har jag massor att läsa (who am I kidding? Jag har hur mycket som helst att läsa även utan att låna en massa extra) men ingen tid för det. Min handledare önskar få inledningen till min uppsats redan torsdag lunch istället för fredag, alltså har jag en dag mindre på mig för att skriva metoden. Förutom det har jag ett litteraturseminarium på fredag (och alla texter till det är på danska) och ytterligare en inlämning med osäker deadline (vi har fått två bud på den, antingen 13 eller 15 december. Jag kanske ska kompromissa och skicka in den 14:e?).
Så om jag har tur så hinner jag läsa de här böckerna nån gång efter jul...
10 december 2007
Bokfemman v. 50
Temat för den här veckan är att sammanfatta årets bokskörd. Nämn de 5 sämsta böckerna du har läst i år.
Alltså, jag brukar inte komma ihåg de riktigt dåliga böckerna eftersom jag aldrig läser klart dem (vissa klarar sig bara två-tre sidor). Men jag ska göra ett försök.
Märk väl att alla dessa är böcker som jag läst (börjat läsa) efter att jag startade bokbloggen och skaffade min lilla "bokbok", annars hade jag aldrig kommit ihåg dem. Så jag kan ha läst (börjat läsa) mycket sämre böcker innan augusti men glömt bort dem...
*uppdatering*
Kyoto och fjärilarna ligger också bra till för titeln Årets sämsta (eller iallafall tråkigaste) bok.
Alltså, jag brukar inte komma ihåg de riktigt dåliga böckerna eftersom jag aldrig läser klart dem (vissa klarar sig bara två-tre sidor). Men jag ska göra ett försök.
- Carina Rydberg - Den som vässar vargars tänder. Fy f*n, vilken smörja. Det är ett under att jag läste ut skiten. Och den lät ju rätt bra när jag läste baksidestexten; där ser man hur lurad man kan bli. Det var nog årets sämsta bok.
- Bret Easton Ellis - Lunar Park. Nej, jag gillar inte Easton Ellis. Nu är det officiellt. Om jag kommer på att jag ska läsa nånting mer av honom, hindra mig.
- Alex Kava - Syndabekännelser. Säkert inte jättedålig egentligen, men grymt ointressant. Deckare efter standardformulär 1A, och såna har jag läst alldeles för många av.
- Alexander McCall Smith - Giraffens tårar. Trots att jag gillade Damernas detektivbyrå stod uppföljaren mig upp i halsen. När Mr. Vad-han-nu-heters hushållerska börjar smida onda planer mot Mma Ramotswe orkade jag inte läsa mer.
- Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse. Jag hade hoppats på att den här boken skulle vara bra. Det var den också, till en viss del. Men efter ett tag var den mest vidrig.
Märk väl att alla dessa är böcker som jag läst (börjat läsa) efter att jag startade bokbloggen och skaffade min lilla "bokbok", annars hade jag aldrig kommit ihåg dem. Så jag kan ha läst (börjat läsa) mycket sämre böcker innan augusti men glömt bort dem...
*uppdatering*
Kyoto och fjärilarna ligger också bra till för titeln Årets sämsta (eller iallafall tråkigaste) bok.
Pusseldeckare for the win
Jag fick svår abstinens efter att läsa Maria Lang igen, och jag äger för närvarande endast en av hennes böcker, och inte är det den bästa precis - Se Skoga och sedan... från 1990, alltså hennes sista bok. Visserligen är Christer Wijk med, men varken Puck eller Einar. Christer Wijk är inte heller lika rolig sedan han gifte sig med sin operasångerska.
Det är ju stört omöjligt att köpa nyutgåvor av Maria Lang (finns det ens några som givits ut efter 1980, ungefär?). Men på gamla hederliga Bokbörsen kan man hitta det mesta. Så nu har jag slösat bort pengar (en dryg hundralapp, och det är mycket pengar för mig just nu) på tre Lang-deckare, nämligen Farligt att förtära (1950), Tragedi på en lantkyrkogård (1954) och Mördaren ljuger inte ensam (1949). Vid något senare tillfälle måste jag även införskaffa En skugga blott och Mörkögda augustinatt (och en hel hög till). Just nu försöker jag också komma ihåg handlingen i Se, döden på dig väntar - jag är faktiskt inte säker på att jag läst den. Är Puck med? Nån som vet?
Det är ju stört omöjligt att köpa nyutgåvor av Maria Lang (finns det ens några som givits ut efter 1980, ungefär?). Men på gamla hederliga Bokbörsen kan man hitta det mesta. Så nu har jag slösat bort pengar (en dryg hundralapp, och det är mycket pengar för mig just nu) på tre Lang-deckare, nämligen Farligt att förtära (1950), Tragedi på en lantkyrkogård (1954) och Mördaren ljuger inte ensam (1949). Vid något senare tillfälle måste jag även införskaffa En skugga blott och Mörkögda augustinatt (och en hel hög till). Just nu försöker jag också komma ihåg handlingen i Se, döden på dig väntar - jag är faktiskt inte säker på att jag läst den. Är Puck med? Nån som vet?
9 december 2007
Anne B. Ragde - Berlinerpopplarna
Vilken hemsk bok det här var. Bra, visst, men hemsk - full av ensamma, olyckliga människor. Men samtidigt tillräckligt fängslande för att jag ska kunna tänka mig att läsa uppföljaren Eremitkräftorna.
Tor Neshov är grisbonde på Neshovs gård utanför Trondheim. Han bor på gården med sin mor och far, som båda är i åttioårsåldern, och bokens huvudhandling är att hans mor Anna får ett slaganfall och ligger för döden. Det medför att Tors bröder, begravningsentreprenören Margido och dekoratören Erlend (som för länge sedan flyttat till Köpenhamn och dessutom är homosexuell) kommer hem för att träffa sin mor innan hon dör. Dessutom kontaktar Tor sin utomäktenskapliga dotter Torunn, som knappt någon i familjen ens visste existerade. Torunn beslutar sig för att åka till Trondheim för att träffa sin farmor för första gången.
Denna dysfunktionella lilla familj sammanförs dagarna innan julafton på Neshov (familjen kompletteras av Erlends danske älskare Krumme) och Torunn och Erlend gör sitt bästa för att få ordning på gården och huset. Men under julen avslöjas också en hemlighet som modern burit på i femtio år...
Tor Neshov är grisbonde på Neshovs gård utanför Trondheim. Han bor på gården med sin mor och far, som båda är i åttioårsåldern, och bokens huvudhandling är att hans mor Anna får ett slaganfall och ligger för döden. Det medför att Tors bröder, begravningsentreprenören Margido och dekoratören Erlend (som för länge sedan flyttat till Köpenhamn och dessutom är homosexuell) kommer hem för att träffa sin mor innan hon dör. Dessutom kontaktar Tor sin utomäktenskapliga dotter Torunn, som knappt någon i familjen ens visste existerade. Torunn beslutar sig för att åka till Trondheim för att träffa sin farmor för första gången.
Denna dysfunktionella lilla familj sammanförs dagarna innan julafton på Neshov (familjen kompletteras av Erlends danske älskare Krumme) och Torunn och Erlend gör sitt bästa för att få ordning på gården och huset. Men under julen avslöjas också en hemlighet som modern burit på i femtio år...
7 december 2007
Joe Hill - En hjärtformad ask
Ja, den tog ju inte lång tid att läsa ut =).
Joe Hill, a.k.a. Joseph Hillstrom King, har inte riktigt samma fingertoppskänsla som pappa King. Lite för rörigt blev det, men ett gott försök, absolut. En hjärtformad ask handlar om den 54-årige rocksångaren Jude Coyne som samlar på ockulta och allmänt äckliga föremål. När han får höra talas om att en kvinna säljer en vålnad (eller rättare sagt en "hemsökt" kostym som tillhört en död man) på Internet - inte på eBay, men nåt liknande - så måste han förstås köpa den. Men det skulle han ju förstås inte ha gjort. Ganska snart upptäcker han att kostymen (som levereras i en hjärtformad ask) verkligen medförde en vålnad, och denna vålnad är allt annat än vänligt inställd...
Joe måste ha läst in sig ordentligt på pappa Kings samlade verk, för det är en omisskännligt Kingsk anda i den här boken. Den påminner mycket om Christine - Craddock McDermott är en perfekt avbild av Christines första ägare Roland LeBay - men med mer våld och blod.
Om ytterligare en bok eller två har Joe förmodligen utvecklat sin känsla för krypande skräck minst lika bra som sin far, och då kommer tronen att ha en värdig efterträdare den dag då skräckmästaren himself lägger pennan på hyllan.
Joe Hill, a.k.a. Joseph Hillstrom King, har inte riktigt samma fingertoppskänsla som pappa King. Lite för rörigt blev det, men ett gott försök, absolut. En hjärtformad ask handlar om den 54-årige rocksångaren Jude Coyne som samlar på ockulta och allmänt äckliga föremål. När han får höra talas om att en kvinna säljer en vålnad (eller rättare sagt en "hemsökt" kostym som tillhört en död man) på Internet - inte på eBay, men nåt liknande - så måste han förstås köpa den. Men det skulle han ju förstås inte ha gjort. Ganska snart upptäcker han att kostymen (som levereras i en hjärtformad ask) verkligen medförde en vålnad, och denna vålnad är allt annat än vänligt inställd...
Joe måste ha läst in sig ordentligt på pappa Kings samlade verk, för det är en omisskännligt Kingsk anda i den här boken. Den påminner mycket om Christine - Craddock McDermott är en perfekt avbild av Christines första ägare Roland LeBay - men med mer våld och blod.
Om ytterligare en bok eller två har Joe förmodligen utvecklat sin känsla för krypande skräck minst lika bra som sin far, och då kommer tronen att ha en värdig efterträdare den dag då skräckmästaren himself lägger pennan på hyllan.
Bokpaus
Jag lägger från mig Kyoto och fjärilarna ett tag och prövar med En hjärtformad ask istället. Förhoppningsvis har Joseph Hillstrom King ärvt sin faders talang för skrivande. Så ointressant som Kyoto och fjärilarna är kan han väl inte vara iallafall...
Och till saken hör att jag faktiskt (oftast) gillar hi-techthrillers.
Och till saken hör att jag faktiskt (oftast) gillar hi-techthrillers.
5 december 2007
Irritationsmoment
En sak som jag störde mig på när jag började läsa Kyoto och fjärilarna - en av huvudpersonerna, Kimi Hoorn (vilket namn!) går direkt från en karriär som manlig modell till doktorandstudier på Göteborgs universitet. Rätta mig om jag har fel här, men måste man inte läsa en grundutbildning innan man börjar doktorera? Inte i den här boken tydligen, det nämns inte ett ord att Kimi pluggat på universitetsnivå innan han blir doktorand...
*uppdatering*
Ok, jag tar tillbaka. Kimi har tydligen läst kemi på Umeå universitet. Men herregud vad tråkig den här boken är...
*uppdatering*
Ok, jag tar tillbaka. Kimi har tydligen läst kemi på Umeå universitet. Men herregud vad tråkig den här boken är...
Martha Sandwall-Bergström - Kulla-Gulla
Det här var några av mina favoritböcker för ett antal år sedan, och kanske en av anledningarna till varför jag gillar historia (eller så gillar jag böckerna eftersom jag gillar historia, vem vet).
Kulla-Gullaserien, som utspelar sig i Småland sekelskiftet 1800-1900, kom ut i slutet av 1940-talet och består av 12 (11) böcker. Den första boken i serien - Kulla-Gulla på Blomgården - var den sista som skrevs, i början av 1970-talet, och den handlar om Gullas liv från att hon lämnade barnhemmet vid sju års ålder tills hon kom till Kullatorpet när hon var tolv. En sorts prequel alltså. Det finns även en fristående bilderbok som handlar om Gulla på barnhemmet.
I Kulla-Gulla kommer Gulla till torparen Karlberg och hans familj på torpet Kulla som hör till herrgården Höje någonstans i Småland. Gulla är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem ända sedan hon hittades som baby efter ett skeppsbrott, iklädd en särk broderad med namnen Gunilla Beatrice Fredrike. Eftersom man på barnhemmet inte visste vad hon skulle heta fick det bli hennes namn.
Vid sju års ålder auktionerades Gulla ut till bonden Hermansson, där hon sedan arbetade i fem år, och sedan fick hon komma till Karlberg på Kulla. Hon är där som ett hjälpehjon, som utan lön (enbart mat och husrum) ska arbeta på Kullatorpet - ta hand om de fem barnen när Karlberg och hans fru gör dagsverken på herrgården, städa, tvätta, laga mat etc. Från början tycker de mindre barnen inte om henne men hon vinner dem snabbt över på sin sida.
I de första böckerna får man följa Gullas dagliga liv på torpet, arbetet och slitet och de enstaka skoldagarna i sockenskolan. Några böcker in i serien får Gulla börja göra dagsverken på herrgården, och hon upptäcker snart en tavla inne i en av salongerna, som föreställer en flicka med namnet Gunilla Beatrice Fredrike(!). När hon senare är uppe på herrgårdens vind för att städa, hittar hon klänningen som flickan på tavlan har på sig, och hon bestämmer sig för att prova den. Just då blir hon överraskad av Mamsell, hushållerskan, som svimmar av chocken - Gulla är på pricken lik hennes husbondes sedan länge döda dotter Gunilla.
Patron på herrgården bestämmer sig för att göra lite efterforskningar, och det visar sig naturligtvis att Gulla är hans dotterdotter. Efter många om och men (Gulla vill inte lämna de numera moderlösa barnen på Kullatorpet) får han slutligen Gulla att flytta in på herrgården, och hon uppfostras som en dam - bland annat skickas hon till en fin flickskola i den närbelägna staden Hasseltuna.
I de sista böckerna har Gulla slipat bort sin dialekt, men inte sitt goda hjärta - hon går fortfarande på besök ute i stugorna, delar ut mat och förnödenheter till dem som behöver det... och hon träffar den unge studenten Tomas Tomasson. Den sista boken, Kulla-Gullas myrtenkrona, handlar förstås om hennes giftermål med Tomas, som hon får kämpa för att genomdriva. Patron hade förväntat sig att hon skulle gifta sig med kornett Ivan, en i patrons ögon mer lämplig ung man - men djupt avskydd av alla torpare och underlydande på Höje för sin grymhet.
Men slutet gott, allting gott - det lilla föräldralösa hjälpehjonet fick sin prins till slut. Och hela kungariket, eller åtminstone en herrgård i Småland.
Kulla-Gullaserien består av:
Kulla-Gulla på Blomgården
Kulla-Gulla
Kulla-Gulla håller sitt löfte
Kulla-Gulla vinner en seger
Kulla-Gulla på herrgården
Kulla-Gulla löser en gåta
Kulla-Gulla i skolan
Kulla-Gullas första bal
Kulla-Gullas sommarlov
Kulla-Gulla och Tomas Torpare
Kulla-Gulla finner sin väg
Kulla-Gullas myrtenkrona
Kulla-Gullaserien, som utspelar sig i Småland sekelskiftet 1800-1900, kom ut i slutet av 1940-talet och består av 12 (11) böcker. Den första boken i serien - Kulla-Gulla på Blomgården - var den sista som skrevs, i början av 1970-talet, och den handlar om Gullas liv från att hon lämnade barnhemmet vid sju års ålder tills hon kom till Kullatorpet när hon var tolv. En sorts prequel alltså. Det finns även en fristående bilderbok som handlar om Gulla på barnhemmet.
I Kulla-Gulla kommer Gulla till torparen Karlberg och hans familj på torpet Kulla som hör till herrgården Höje någonstans i Småland. Gulla är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem ända sedan hon hittades som baby efter ett skeppsbrott, iklädd en särk broderad med namnen Gunilla Beatrice Fredrike. Eftersom man på barnhemmet inte visste vad hon skulle heta fick det bli hennes namn.
Vid sju års ålder auktionerades Gulla ut till bonden Hermansson, där hon sedan arbetade i fem år, och sedan fick hon komma till Karlberg på Kulla. Hon är där som ett hjälpehjon, som utan lön (enbart mat och husrum) ska arbeta på Kullatorpet - ta hand om de fem barnen när Karlberg och hans fru gör dagsverken på herrgården, städa, tvätta, laga mat etc. Från början tycker de mindre barnen inte om henne men hon vinner dem snabbt över på sin sida.
I de första böckerna får man följa Gullas dagliga liv på torpet, arbetet och slitet och de enstaka skoldagarna i sockenskolan. Några böcker in i serien får Gulla börja göra dagsverken på herrgården, och hon upptäcker snart en tavla inne i en av salongerna, som föreställer en flicka med namnet Gunilla Beatrice Fredrike(!). När hon senare är uppe på herrgårdens vind för att städa, hittar hon klänningen som flickan på tavlan har på sig, och hon bestämmer sig för att prova den. Just då blir hon överraskad av Mamsell, hushållerskan, som svimmar av chocken - Gulla är på pricken lik hennes husbondes sedan länge döda dotter Gunilla.
Patron på herrgården bestämmer sig för att göra lite efterforskningar, och det visar sig naturligtvis att Gulla är hans dotterdotter. Efter många om och men (Gulla vill inte lämna de numera moderlösa barnen på Kullatorpet) får han slutligen Gulla att flytta in på herrgården, och hon uppfostras som en dam - bland annat skickas hon till en fin flickskola i den närbelägna staden Hasseltuna.
I de sista böckerna har Gulla slipat bort sin dialekt, men inte sitt goda hjärta - hon går fortfarande på besök ute i stugorna, delar ut mat och förnödenheter till dem som behöver det... och hon träffar den unge studenten Tomas Tomasson. Den sista boken, Kulla-Gullas myrtenkrona, handlar förstås om hennes giftermål med Tomas, som hon får kämpa för att genomdriva. Patron hade förväntat sig att hon skulle gifta sig med kornett Ivan, en i patrons ögon mer lämplig ung man - men djupt avskydd av alla torpare och underlydande på Höje för sin grymhet.
Men slutet gott, allting gott - det lilla föräldralösa hjälpehjonet fick sin prins till slut. Och hela kungariket, eller åtminstone en herrgård i Småland.
Kulla-Gullaserien består av:
Kulla-Gulla på Blomgården
Kulla-Gulla
Kulla-Gulla håller sitt löfte
Kulla-Gulla vinner en seger
Kulla-Gulla på herrgården
Kulla-Gulla löser en gåta
Kulla-Gulla i skolan
Kulla-Gullas första bal
Kulla-Gullas sommarlov
Kulla-Gulla och Tomas Torpare
Kulla-Gulla finner sin väg
Kulla-Gullas myrtenkrona
3 december 2007
Bokfemman v. 49
Temat för veckans bokfemma är "mamma". Välj fem böcker som du associerar med ordet.
Oj, svårt...
Återkommer om jag kommer på fler böcker...
*uppdatering*
Någon annan (kommer inte ihåg vem) hade tagit med Ensamma mamman av Cecilia Torudd på sin Bokfemma. Ensamma mamman hade jag totalt glömt bort, det får bli min nummer fyra.
Oj, svårt...
- Deborah Spungen - Inte som andra döttrar. En sann historia om Deborah Spungens dotter Nancy, flickvän till Sex Pistols-basisten Sid Vicious. Nancy hade psykiska problem hela sitt liv och missbrukade periodvis droger. Hon blev mördad av Sid Vicious, och boken handlar dels om hennes barndom, uppväxt och död, och dels om Deborahs och resten av familjens känslor efter att hon dött. Klassisk "en mors kamp för sitt barn"-historia.
- Joyce Carol Oates - Älskad, saknad. Handlar om Nikkis komplicerade relation till sin mor, och framför allt om hennes känslor efter moderns död. Jag har bloggat om boken tidigare.
- Åsa Nilsonne - Vem är det som bestämmer i ditt liv? Jag tror att mamma har den här boken. Om hon inte har den så har hon säkert läst den. Böcker av den här typen (självhjälp, beteendeterapi etc.) förknippar jag mycket starkt med min mor.
Återkommer om jag kommer på fler böcker...
*uppdatering*
Någon annan (kommer inte ihåg vem) hade tagit med Ensamma mamman av Cecilia Torudd på sin Bokfemma. Ensamma mamman hade jag totalt glömt bort, det får bli min nummer fyra.
Läsrapport: Täcknamn Shakespeare
Oj, den här kommer att ta ett tag. Visst, den är rätt intressant (och jag har ju tagit mig igenom två delar av Harrisons Slaveri-trilogi så this is nothing!) men samtidigt känns den lite som Heligt blod, helig gral - det är alltså boken som Da Vinci-koden snott allt material ifrån. Jag har läst den och den var rolig =) - författarna trycker så otroligt mycket på att Shakespeare verkligen inte kan vara Shakespeare och att det är så mycket troligare att det är Edward de Vere (de har säkert rätt, men det är inte poängen) att man blir lite trött. Just nu läser jag om earlen av Leicester och hans ondskefulla övertagande av den stackars faderlöse Edwards egendomar... och det är två tredjedelar kvar av boken. Jag vet inte vad de tänker skriva om på de återstående dryga 500 sidorna, de har ju redan täckt allt?
1 december 2007
Richard Matheson - I am Legend
I am Legend blurbas (i den här utgåvan från 2001) av Dean Koontz med orden "The most clever and riveting vampire novel since Dracula". Jag vet inte om han har rätt, för jag har aldrig läst Dracula (däremot sett Bram Stokers Dracula samt ett antal andra ganska usla filmatiseringar av boken ifråga).
Det här är hur som helst en bra bok. Den kom ut första gången 1954(!) och har filmats med titeln The Omega Man ("den siste mannen" - omega, sista bokstaven i det grekiska alfabetet...) med Charlton Heston. Matheson har gett ut flera SF-romaner, ett antal novellsamlingar och har även skrivit manus till, bland annat, flera avsnitt av The Twilight Zone. Ett gäng av hans böcker har blivit filmade.
I am Legend handlar om Robert Neville, den siste(?) överlevande efter en mystiskt sjukdom som spritts över hela USA (och resten av världen). Sjukdomen dödade massor av människor, men många av dem kom tillbaks - som varelser som inte tål solljus eller vitlök, törstar efter blod och är rädda för heliga symboler. Trots detta vägrar de flesta att tro på att dessa varelser är vampyrer. Inte ens Neville tror det från början.
När Nevilles hustru och dotter dör i sjukdomen, och alla andra försvinner undan för undan, barrikaderar Neville sig i sitt hus. Han installerar en generator, hamstrar mat och tillverkar pålar i stor skala, för varje dag när det fortfarande är ljust beger han sig ut i grannskapet för att döda vampyrer. Det finns dock, upptäcker han, en avgörande skillnad på vampyrer och vampyrer - vissa är helt döda och pulveriseras när han dödar dem, andra verkar vara "levande" och blöder istället ihjäl. Varför denna skillnad? Neville börjar läsa så mycket han kommer över om vampyrer, blod och vetenskap, och experimenterar med vampyrerna för att ta reda på vad som orsakade sjukdomen och vad som kan döda dem...
Boken finns i svensk översättning från 1975, men den översättningen är inte bara usel utan också helt felaktig - på svenska är titeln Varulvarnas natt (hallå, vad hände med vampyrerna?) och eftersom titeln är ändrad så har översättaren klippt bort slutet och skrivit ett nytt! John Ajvide Lindqvist skriver mer om det här.
I januari kommer det en ny filmatisering av I am Legend, med Will Smith i huvudrollen. Ska bli intressant att se.
Det här är hur som helst en bra bok. Den kom ut första gången 1954(!) och har filmats med titeln The Omega Man ("den siste mannen" - omega, sista bokstaven i det grekiska alfabetet...) med Charlton Heston. Matheson har gett ut flera SF-romaner, ett antal novellsamlingar och har även skrivit manus till, bland annat, flera avsnitt av The Twilight Zone. Ett gäng av hans böcker har blivit filmade.
I am Legend handlar om Robert Neville, den siste(?) överlevande efter en mystiskt sjukdom som spritts över hela USA (och resten av världen). Sjukdomen dödade massor av människor, men många av dem kom tillbaks - som varelser som inte tål solljus eller vitlök, törstar efter blod och är rädda för heliga symboler. Trots detta vägrar de flesta att tro på att dessa varelser är vampyrer. Inte ens Neville tror det från början.
När Nevilles hustru och dotter dör i sjukdomen, och alla andra försvinner undan för undan, barrikaderar Neville sig i sitt hus. Han installerar en generator, hamstrar mat och tillverkar pålar i stor skala, för varje dag när det fortfarande är ljust beger han sig ut i grannskapet för att döda vampyrer. Det finns dock, upptäcker han, en avgörande skillnad på vampyrer och vampyrer - vissa är helt döda och pulveriseras när han dödar dem, andra verkar vara "levande" och blöder istället ihjäl. Varför denna skillnad? Neville börjar läsa så mycket han kommer över om vampyrer, blod och vetenskap, och experimenterar med vampyrerna för att ta reda på vad som orsakade sjukdomen och vad som kan döda dem...
Boken finns i svensk översättning från 1975, men den översättningen är inte bara usel utan också helt felaktig - på svenska är titeln Varulvarnas natt (hallå, vad hände med vampyrerna?) och eftersom titeln är ändrad så har översättaren klippt bort slutet och skrivit ett nytt! John Ajvide Lindqvist skriver mer om det här.
I januari kommer det en ny filmatisering av I am Legend, med Will Smith i huvudrollen. Ska bli intressant att se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
