Nu tror ni kanske att jag ägnar mig åt att läsa de två böcker som syns i högermarginalen, men si, det gör jag inte. Jag lessnade på båda två och köpte istället Svarta sinnen på Akademibokhandeln i måndags.
Jag gillar Ian Rankin. Trots att hans huvudperson, kommissarie John Rebus, är så stereotyp som tänkas kan: medelålders, skild, dåligt förhållande till dottern, dricker för mycket (Rebus är rent ut sagt alkoholist) och närmast besatt av musik - dock inte opera eller jazz, som de flesta andra stereotypa poliser, utan rock. Jag har läst de flesta av Rankins böcker som är översatta till svenska, men Svarta sinnen hade jag faktiskt missat.
Och när det gäller den här boken så har förlaget (Minotaur) gjort samma dumhet som med Peter Robinson - istället för att börja översätta från bok ett, så har de börjat någonstans i mitten; Svarta sinnen (Black & Blue) är den första Rebus-boken på svenska, men den åttonde i serien. Detta gör att man kastas in i Rebus liv väldigt abrupt och i böckerna diskuteras fall och händelser som man inte vet nånting om (t.ex. Knots & Crosses-fallet som det pratas om i Svarta sinnen - Knots & Crosses är den allra första boken).
Jag förstår verkligen inte varför Minotaur har gjort så? Väljer de bara en bok i högen, "den här verkar bra, den översätter vi", och sen struntar de i böckerna som kom före? (När det gäller Peter Robinson är det ännu krångligare - den senast översatta boken, Kall som i graven, utspelar sig egentligen före den först översatta, En ovanligt torr sommar.)
Nå, hur som helst.... I Svarta sinnen har en seriemördare börjat härja i Edinburgh. Media kallar honom Johnny Bibel eftersom han kopierar en skotsk seriemördare från 1960-talet, Bibel-John. Rebus sysslar egentligen inte med Johnny Bibel-utredningen (på grund av icke specificerade orsaker - förutom att han gjort någon dumhet nu igen - har Rebus förflyttats till "Sibirien", närmare bestämt ett av de värsta distrikten i Edinburgh), men på fritiden läser han på om Bibel-John och har blivit nästan besatt av denne och dennes koppling till Johnny Bibel-fallet.
Johnny Bibel är en av de röda trådarna i boken. En av de andra är fallet som Rebus får hand om - en oljearbetare hittas död i ett ruffigt område, fastbunden vid en stol och med en plastpåse över huvudet. Mordet befinns ha anknytningar dels till oljeindustrin och dels till en lokal maffiaboss; inte helt otippat lyckas Rebus även följa upp en del Johnny Bibel-trådar samtidigt...
Och som grädde på moset blir Rebus förföljd av media som nosat upp ett gammalt fall där Rebus eventuellt, och eventuellt inte, hjälpte en före detta kollega att sätta dit någon för mord.
Allt detta tillsammans blir en salig röra som Ian Rankin faktiskt lyckas reda ut riktigt bra - Svarta sinnen är en bra deckare och en av de bästa böckerna om Rebus jag läst hittills. Rankin håller förstås en väldigt hög lägsta-nivå och det är fascinerande att han lyckas göra Rebus till en så sympatiskt figur trots Rebus många dåliga sidor - alkis, butter och grinig, med en sällsynt förmåga att reta upp folk och då särskilt sina överordnade. Hade han inte haft så hög uppklarandeprocent så hade han åkt ut från Edinburghpolisen med buller och bång för länge sen...
För att få lite kontinuitet i historien har jag tänkt läsa böckerna om Rebus "från början", dvs. Knots & Crosses. Det ska bli intressant att se om Rebus är lika desillusionerad, nersupen och bitter redan då, eller om han utvecklas (hm...) från en någorlunda idealistisk polis till det vrak han är i senare böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Det är såå knäppt av förlag att göra så med översättningar! Ett finskt förlag gjorde samma med Jo Nesbös böcker och översatte den fjärde först...
Jaså är det därför jag aldrig lyckats få ordning på Rankin! Tack för upplysningen, och jag morrar ikapp med dig.
Visst är det märkligt? Vad tänker förlagen på egentligen när de gör sådär...
Den första boken skrevs för att vara fristående - någon fortsättning var ursprungligen inte planerad. Så det är möjligt att den är lite annorlunda än hans övriga.
Fast det är den enda som jag har läst, eftersom jag ville börja från början i serien.
Jag är den skyldige. Under nittiotalet hade jag ett eget litet bokförlag i Lund, Boströms förlag, och bl a letade jag upp riktigt bra utländska deckarförfattarskap. Speciellt hade jag koll på vilka som vann fina deckarpriser. Jag hittade en amerikan som hette Michael Connelly och gav ut hans "Poeten" (sedan kom Norstedts och la ett bud på resten av hans böcker och det kunde jag inte matcha). Jag hittade engelsmannen Ben Eltons bok "Popcorn", som också fått pris. Plus ett gäng andra författare.
Och så hittade jag en skotte som inget förlag i Sverige brytt sig om tidigare, Ian Rankin. Han hade då kommit ut med åtta böcker om John Rebus och vunnit det finaste brittiska deckarpriset för sin "Black and blue". Jag läste den och jag läste även hans tidigare böcker. De tre första böckerna tyckte jag var lite för enkla i upplägget och Rebus hade ännu inte fått sin rätta kontur. Men i och med den fjärde boken började det hända grejer, Rankin lade in parallella intriger och han gick på tvärs mot den gängse kriminalromanen. De båda böckerna som kom precis före "Black and blue" tyckte jag också var höjdare. Men som introduktion för de svenska läsarna funkade "Black and blue" bäst - den hade vunnit pris och gick därmed att lyfta fram av den anledningen. Och eftersom jag ändå var tveksam till att ge ut de allra första böckerna om Rebus - risken hade funnits att läsarna hade svikit honom om jag hade börjat med dem - så spelade det inte så stor roll om jag började med fjärde eller åttonde boken. Huvudsaken var att börja med en så bra bok som möjligt för att han skulle få fäste hos läsarna. Och då var "Black and blue" bästa alternativet - på svenska fick den titeln "Svarta sinnen".
Året efter att jag hade gett ut den boken bestämde jag mig för att lägga ned mitt förlag, vilket skedde i samband med att jag erbjudits tjänsten som förläggare på bokförlaget Forum. Så när jag flyttade till Forum tog jag med mig en färdig översättning av "Den hängande trädgården".
På Forum stannade jag bara i åtta månader innan jag flyttade vidare till Piratförlaget, där jag nu varit i åtta år. Men den här gången tog jag inte med mig Rankin - Piratförlaget har alltid varit inriktat på svenska och nordiska författare, samtidigt som Forum var ett perfekt förlag för Rankin. Speciellt sedan Forum köpte bokförlaget Minotaur och några år senare bestämde sig för att sätta Minotaur-etiketten på Ian Rankins böcker.
De sju första John Rebus-böckerna har alltså inte givits ut i Sverige och det är väl bara att hoppas att Forum/Minotaur plockar fram dem nu när John Rebus går i pension och det inte blir fler nya böcker om honom.
1998 gav jag ut "Svarta sinnen" och året därpå kom den i pocket på Månpocket. Den utgåva som Minotaur nu utgivit är alltså en återutgivning.
Jag tycker lika lite som du om när förlag hoppar fram och tillbaka mellan olika böcker i en serie. Reginald Hill är ju ett sådant exempel, där det i den svenska utgivningen varvats böcker från de tre senaste decennierna utan inbördes ordning.
Men jag hoppas ändå att jag har kunnat förklara lite varför jag valde att börja med "Black and blue" istället för att hoppa tillbaka till seriens inledande böcker.
Bästa hälsningar,
Mattias
Mycket intressant att få höra förklaringen, tack Mattias. (Som förstås inte läser det här så lång efteråt, men ändå.)
Skicka en kommentar