Kit Whitfield - Nattvakt

Årets sista bok är en I am Legend-liknande historia, fast med varulvar (lykanter) istället för vampyrer. I en parallell värld är 90% av alla människor lykanter, och de fåtaliga andra, "nollorna" eller "barbackorna", ägnar sitt liv åt att fånga förrymda måndårar under fullmånenätterna. På grund av detta blir de hatade och föraktade av lykantsamhället (som ju är det "normala" samhället i en värld där nästan alla är lykanter).

Lola May Galley arbetar på Arla, organisationen som handahar alla fall av lykanter som springer fria under månnätterna och skadar barbackor. Alla barbackor arbetar på Arla, och de blir sällan långlivade - ett helt liv av fångstnätter ser till det. Lola jobbar också som jurist för Arla och får för det mesta försvara alkoholister och hemlösa som inte hunnit sätta sig i skydd innan de förvandlats under månnätterna och på grund av detta skadat någon. Men en dag får hon en annan klient, av betydligt rikare slag, och det blir upptakten till en ganska otäck historia där flera Arla-agenter blir dödade.

Nja, jag är väl inte riktigt förtjust i den här sortens böcker med "alternativa" samhällen. Men å andra sidan, byt ut lykanter mot vita och barbackor mot svarta i, säg, 30-talets USA... då kan man få en känsla av hur situationen i det här samhället ser ut. Men det var ändå en ganska medelmåttig historia.

Läsutmaning 2008

Om ganska precis ett dygn är det ett nytt år. 2008. Mycket bizarrt. Tänk, för åtta år sedan slog det över till 2000-talet, och det var en stor, stor grej. Nu har vi levt på 2000-talet ganska länge så nu är det inte lika häftigt längre...

Nå ja. Jag har lagt märke till att flera bokbloggare har avgett ett "litterärt nyårslöfte", så även jag (kom faktiskt på det för ett bra tag sen, i början av december tror jag att det var). Mitt litterära nyårslöfte, som jag väljer att kalla min Läsutmaning 2008, är som följer:

*trumvirvel*

...Under 2008 ska jag läsa minst 100 böcker som jag aldrig läst förut.

Och det där tillägget är faktiskt ganska viktigt. Jag läser tonvis med böcker varje år (om man räknar ihop alla jag läst i år är det säkert närmare 200), men hälften av dem är böcker jag läser om för andra, tredje eller sjunde gången. Sagan om Belgarion (med flera David Eddings) har jag nog läst två-tre gånger bara i år. Och det är ingen större utmaning längre =). Jag är en typisk nostalgiläsare, och ibland läser jag hellre om en gammal bok än börjar på en ny.

De första sisådär 25-30 olästa böckerna behöver jag inte ens anstänga mig för att leta efter, för de finns redan i min bokhylla!

Då är frågan bara vad jag ska göra med de tre böcker som jag redan läser och som kommer att följa med till nästa år... Täcknamn Shakespeare är till (lite mer än) hälften utläst, Nattvakt har jag kommit ca 1/3 i och Konspirationen mot Amerika mindre än 1/4 (jag läste ett antal kapitel i ett svep men nu har jag svårt att ta tag i den igen. Vanligt fenomen för min del). Ska de böckerna få räknas till Läsutmaningen?

Michael Moore - Lägg ner! Spridda hotelser från en obeväpnad amerikan.

Detta är - såvitt jag vet - Moores första bok som kom ut första gången 1996. Den finns även som film (eller, ja, han gjorde filmen The Big One samtidigt som signeringsturnen för Lägg ner! The Big One handlar följaktligen om samma sak som boken). Och vad handlar då Lägg ner! (eng. Downsize this!) om? Jo, naturligtvis är det kritik mot det amerikanska systemet, i synnerhet storföretagen - även om politikerna får sig en släng av sleven också. Moore blandar kritik mot företag som sparkar tusentals arbetare samtidigt som de gör en enorm vinst med satir över senatorer och den så kallade Whitewaterskandalen (som han aldrig beskriver riktigt, men den hade nåt med Hillary Clinton att göra. Man ska nog vara amerikan för att veta vad det handlade om).

I största allmänhet är Lägg ner! en massa ovett som Moore öser över alla som han tycker förtjänar det (ungefär som Korkade vita män och Vem har snott mitt land?). Demokrater och republikaner blir lika illa behandlade - det finns bland med ett antal citat där läsarna ska gissa vilka som kommer från demokratiska respektive republikanska politiker. Och jag kan säga att det är inte det lättaste...

Man (iallafall jag) får obehagliga associationer till dagens svenska politik när man läser den här boken. Senaste valet blev det extremt tydligt att vi inte har ett flerpartisystem längre utan, precis som USA, ett tvåpartisystem - sossarna vann ju, egentligen, men moderaterna bildade regering eftersom det borgerliga blocket sammanlagt fick fler röster. Är det inte lika bra att lägga korten på bordet och erkänna att vi numera bara har två partier?

Precis som Barskrapad av Barbara Ehrenreich (från 1998) funkar Lägg ner! som en sorts vägpil som pekar på hur svensk politik och den svenska arbetsmarknaden kan komma att se ut om några år. Sverige är visserligen ett antal år efter USA i det här fallet, men det är helt klart på väg. Om högern bara får riva ner välfärdsstaten, eller det som finns kvar av den, lite till så är vi snart där.

The American Dream?

Visste ni att Eric Schlossers bok Snabbmatslandet (Fast Food Nation) blivit film? Spelfilm, till och med. Intressant grepp att göra spelfilm av en dokumentär bok, det funkar hyfsat - men om man inte läst boken är nog filmen ganska förvirrande.

Har ni inte läst Snabbmatslandet så gör det. Den är verkligen så långt från The American Dream man kan komma.

Noll läslust

Ni kanske har noterat att jag inte uppdaterade bloggen på juldagen, som jag trodde att jag skulle göra när jag skrev mitt förra inlägg. Det beror på att jag inte läst nånting de senaste dagarna. Jag har ingen lust att läsa helt enkelt. Så nästa recension kommer vid ett senare tillfälle, när jag känner för att läsa igen.

Senast på nyårsafton kommer dock mitt litterära nyårslöfte för 2008 - stay tuned!

...och en fröjdefull jul!

God jul! Nu blir det inget bloggande förrän på juldagen. Tror jag =).

5000!

I say no more.

Genrer i översikt

Nu när jag tittar på kategorierna jag delat in mina lästa böcker i så inser jag att jag (fortfarande) läser enormt mycket fler deckare än någon annan genre. Av, för tillfället, 61 om-bloggade böcker är 22 deckare - det är alltså en tredjedel. Näst störst är fantasy (6 böcker) som delar andraplatsen med barn- och ungdomsböcker (om man ska vara strikt så har jag läst många fler barn- och ungdomsböcker än så, men hela Kulla-Gullaserien fick ju bara ett inlägg). Det är lite konstigt att jag inte läser mer fantasy, men så har jag ju faktiskt redan läst en hel del och det kommer ju inte ut så mycket varje år, inte om man jämför med deckare.

P.S. Förresten, om ni är riktigt duktiga idag och går in på min blogg så kommer "5000 besökare"-gränsen att sprängas idag... då ska det firas, champagne laget runt! Eller julmust iallafall.

Maria Lang - Kung Liljekonvalje av dungen

En Lang av en något senare årgång (nåja, fortfarande 50-tal), utan Puck och Einar. Istället får man följa Christer Wijk i tredje person, och det är väl ok, men det är bättre när Puck är berättare (förutom att hon, vuxna människan och van vid att hitta lik som hon är, bryter ihop i hysteri varje gång hon snubblar över en döing. Det är faktiskt ganska påfrestande).

En sak som jag också blir irriterad på är folks vana att inte berätta saker för polisen, antingen för att de skäms över nån liten petitess eller för att de tycker att de "inte borde behöva göra polisens jobb". Liten tanke där bara... om ingen berättar nånting, hur ska polisen då kunna göra sitt jobb? Och nu snackar vi inte polisstat och tortyr i cellen här, i 50-talets Sverige (iallafall inte i pusseldeckare) är det inte direkt farligt att anförtro sig åt ordningsmakten.

Men till saken! Kung Liljekonvalje... handlar om Anneli Hammar, som ska gifta sig i stor ståt i Skoga kyrka med en rik "utböling" i väst och monokel (som den värsta lord Peter Wimsey!). Dagen innan bröllopet går Anneli till blomsteraffären för att titta på brudbuketten - och försvinner spårlöst. Skandal! Bröllopet måste skjutas upp, hela stan är bestört, men lyckligvis är Christer Wijk hemma i Skoga på besök och kan ta itu med saken. Det dröjer dock inte många dagar innan Anneli hittas död...

Och jag måste säga, att även om Skoga är den mest idylliska lilla staden i den västra hemisfären så skulle jag inte vilja bo där. Vilka skvallertackor!

Maria Lang - Inte flera mord!

Mer Maria Lang! Denna gång den tredje i ordningen, Inte flera mord! från 1951. I denna bok är Puck och Einar gifta sedan två månader, och de bestämmer sig för att tillbringa sina två sista semesterveckor i Ejes barndomsstad Skoga. Tillsammans med med Pucks far, professor Ekstedt (som bara följer med på ett villkor: inga flera mord!), och katten Thotmes III beger sig herr och fru Bure till det idylliska Skoga där de lånat Ejes systers hus - och hennes mycket kompetenta hushållerska - medan systern och hennes man är bortresta. Allt verkar vara frid och fröjd.

Men redan efter en natt är idyllen raserad. Professorn meddelar lakoniskt att han funnit ett lik på gräsmattan, en ung man nedstucken med en kopia av en egyptisk dolk som professorn själv haft med sig för att använda som brevöppnare. Polisen tillkallas - och står handfallna. Inte förrän Christer Wijk oväntat dyker upp på scenen får gåtan sin tragiska lösning...

I vanlig ordning är det Christer Wijk som står för skarpsinnet i historien; den lokale landsfogden lyckas endast gripa fel person och även om Puck tar reda på en mängd fakta kan hon som vanligt inte pussla samman dem själv, det är en ren slump som gör att hon kan vara med när mördaren avslöjas. Eje gör dessutom sällskap med landsfogden för det mesta, vilket ger Puck och Christer möjlighet att svärma i en roddbåt (och komma ett steg närmare lösningen). Men det är iallfall inte Einar som inte kan slita blicken från någon snitsig blondin den här gången...

Inga fler bokklubbar

...eller filmklubbar eller andra klubbar som automatiskt skickar hem något skräp som kallas "månadens film" eller "månadens bok" om man inte avbeställer den. Nu har det hänt igen - Internetbokklubben, som jag gick med i av nån konstig anledning för några månader sedan, har skickat mig en skräpbok under förevändningen att jag "inte avbeställt den".

Ett litet problem bara... jag har inte fått något "nyhetsbrev" (som de så fint kallar sina månatliga mail) angående den här boken, så jag har inte kunnat avbeställa den. And I know this for a fact. Jag kollar min mail varje dag (även skräpposten), och jag hade omedelbart avbeställt den här boken om jag så mycket som misstänkt att den kanske skulle besudla min brevlåda. Men vad kommer Internetbokklubben att säga? Jo, naturligtvis nånting i stil med: tyvärr, tyvärr, vi kan inte göra något, för det står i våra regler. Och regler, det måste man följa...

Sista betalningsdag är dessutom 25/12, lite tajt med tanke på att jag fick boken den 19:e. Om jag ska hinna skicka tillbaks den alltså.

Barbara Nadel - Dödlig rättvisa

Nja, jag vet inte. Istanbulserien är nog ändå bättre än den här...

Först fick jag starka Chicagovibbar (musikalen, ni vet), mest på grund av att en kvinna hamnade i fängelse (på murderess´row, typ) och hade en ganska slajmig advokat. Anyway... Francis Hancock är en 47-årig halvindisk begravningsentreprenör i London under andra världskriget. Eftersom det är krig och stan bombas hela tiden går affärerna förstås bra, och det enda problemet är att Hancock lider av någon sorts posttraumatiskt stressyndrom sedan han slogs i första världskriget, vilket gör att han blir absolut skräckslagen varje gång bomblarmet går. Han börjar stamma och babbla och klarar inte av att gå ner i ett skyddsrum utan springer istället runt ute på gatorna under bombningarna. Vilket hade varit helt ok, om det inte hade varit ett bomblarm på var och varannan sida...

Under en av dessa vandringar stöter Hancock ihop med en karl som hävdar att han blivit nedstucken, men eftersom han inte uppvisar några skador ignorerar Hancock honom och springer hem istället. Några dagar senare dycker polisen upp med ett lik, som visar sig vara just denne man, och han visar tecken på att ha blivit nedstucken - med en hattnål. Hancock blir snart inblandad och försöker hjälpa mannens änka, som anklagas för mordet.

Jag har några små klagomål när det gäller den här boken, och det gäller främst det eviga tjatet om Hancocks "galenskap", det vill säga hans stressyndrom. Too much! Det andra gäller den svenska översättningen, som visserligen är bra i sin helhet, men snälla - kan någon lära svenska översättare när man skriver "sin" och när man skriver "hans" eller "hennes"? Det verkar de nämligen inte kunna...

Men bara därför kan jag förstås inte hitta något exempel just nu.

Ja ja, jag ska väl läsa uppföljaren också. Om den inte utspelar sig under kriget så kanske man slipper stammandet och babblandet iallafall.

Finkultur vs. skräpkultur

Förra julen fick jag och min sambo en "dassbok" i kombinerad julklapp/inflyttningspresent av min mormor: Dassuniversitetet - hur du blir extremt allmänbildad på 5 minuter. Jag vill nu dela med mig av denna eminenta lilla boks definition på fin- respektive skräpkultur:

Finkultur är all kultur som är väldigt gammal, svårtillgänglig eller obegriplig. Den kan per definition aldrig uppskattas av mer än en minoritet av kulturkonsumenterna. Till finkulturen hör definitivt opera, poesi och allt av Ingemar Bergman.

Skräpkultur är kultur som uppskattas av en majoritet av kulturkonsumenterna. Som gyttjebrottning, böcker med guldbokstäver i relief på omslaget samt filmer med Pamela Anderson och Adam Sandler.

Nu vet ni.

Bokfemman v. 51

Veckans tema är årets bästa böcker. Nämn dina fem favoriter från årets läslista.

• Audrey Niffenegger - Tidsresenärens hustru. Inte alls min typ av bok egentligen (eller, det var det iallafall inte förrän jag började med bokbloggen och därigenom började läsa allt möjligt som inte är deckare, skräck, sf eller fantasy). Ska även bli film med Rachel McAdams (hm) och Eric Bana (tja, kanske. Iallafall ett bättre val än Brad Pitt, som jag har hört först var påtänkt för rollen).
  
• Elizabeth Kostova - Historikern. Jag har läst recensioner där skribenten tyckte att det här var en dålig bok, vilket jag ställer mig enormt frågande till. Den är ju hur bra som helst. Men så är jag ju historiker i själ och hjärta...
  
• Terry Pratchett - Jingo. Jag älskar Pratchett, och Stadsvakten (särskilt kapten Morot) är några av mina favoriter. Hur Pratchett lyckas förena humor och filosofi förstår jag inte, men det går.
  
• Nevil Shute - På stranden. En av de sorgligaste böckerna i år. Fruktansvärt tema och en bok jag önskar att de med fingret på den röda knappen läser innan de får för sig att trycka på den.
  
• Richard Dawkins - Illusionen om Gud. Bra på grund av sitt ämne snarare än språk eller andra litteraturkriterier. Äntligen någon som ger sig på att försöka bevisa icke-existensen (eller i varje fall icke-betydelsen) av miljoner människors låtsaskompis...
  

Översatt i poäng får Tidsresenärens hustru och Historikern 5 av 5, de övriga en stark 4:a.

Jag inser att jag inte läst så många "wow, vad bra den är"-böcker i år (nåja, jag kommer inte ihåg allt jag läste innan augusti, men jag har försökt skriva en lista på de böcker jag är säker på att jag läst under 2007). De flesta har varit lite mer "bra (eller till och med jättebra), men inte fantastisk". Kanske för att det blev så många deckare och Da Vincikoden-kopior i våras... nåja, nästa år ska jag iallafall noggrannt dokumentera allt jag läser =).

David Gibbins - Heligt guld

Heligt guld har fått mycket bättre recensioner än Gibbins debut Atlantis hemlighet, och det med rätta. Trots en aning långdragna dykarscener var den som Clive Cussler när han är som bäst, och det är inte dåligt =). För att citera York Evening Press (från www.davidgibbins.com):

‘An exciting mix of fact and fiction, with shades of Clive Cussler and Indiana Jones.’

Jajamän. Mer äventyr till folket! Och (frankly, my dear), den här historien är betydligt mer trovärdig (fast naturligtvis inte trolig) än Atlantis hemlighet... Jack Howard och hans evige vapendragare Costas befinner sig med IMU (Internationel Maritime University, som Jack grundat för ett tiotal år sedan) vid Gyllene Hornet, det vill säga en del av Bosporen precis utanför Istanbul, och letar efter en sjunken guldskatt från 1200-talet (resterna efter korsfararnas plundringståg av dåvarande Konstantinopel år 1204), när de får ett meddelande från Jacks gamla vän, historikern Maria de Montijo, som har gjort ett remarkabelt fynd. I The Chained Library som hör till Heresfordkatedralen i England har hon hittat ett lönnrum med gamla handskrifter från 1100- och 1200-talen, bland annat orginalet till den berömda Mappa Mundi, en världskarta från 1200-talet. På detta orginal finns otroligt nog Vinlands kust utmärkt - och en anteckning om att vikingen Harald Hårdråde rest dit, efter Leif Eriksson, med "Miklagårdsskatten".

Jack och hans vänner listar snabbt ut att "Miklagårdsskatten" är menoran, den sjuarmade lampan i rent guld, från det judiska templet i Jerusalem som erövrades av romarna under det judiska kriget år 70 e.Kr. Romarna plundrade templet och tog med sig menoran, skådebrödsbordet, förlåten till templet och en mängd andra skatter till Rom. Några århundraden senare skeppades menoran till Konstantinopel, och där försvann den ut ur historien. Nu har de fått svaret på vad som hände. Harald Hårdråde, som ledde den bysantinske kejsarens "väringagarde" (ett garde bestående av nordmän), stal menoran, kidnappade en bysantinsk prinsessa och försvann!

Detta leder Jack och Costas på en skattjakt över halva den (under vikingatiden) kända världen. Men mot sig har de en ytterst farlig, hemlig organisation, med anknytningar både till 1000-talets vikingar och 1900-talets nazister...

Jag kan bara hålla med York Evening Press. Det här är äventyr på högsta nivå, och det bästa av allt är att alla de händelser och föremål som nämns verkligen har hänt och funnits i verkligheten. David Gibbins har bara gjort sin egen lilla twist på det hela och broderat ut historien där inga historiska belägg finns (även om han förstås har missuppfattat en del fakta om vikingarna!). Nu väntar jag med spänning på den svenska översättningen av hans tredje roman, The Last Gospel (eller, i USA, The Lost Tomb). Är det Jesu grav man letar efter den här gången månne?

Barbara Nadel - Kristallburen

Det här är den andra boken i Barbara Nadels Istanbulserie (jag har bestämt mig för att jag ska läsa dem i ordning, trots att det kommer att ta ett tag - de är ständigt utlånade på biblioteket). Den utspelar sig fyra eller fem år efter den första boken, vilket är ovanligt när det gäller en deckarserie (för det mesta brukar det vara max ett år mellan varje bok, ibland mycket mindre). Inspektör Suleyman, som var på väg att bli bortgift med sin kusin i den första boken, är nu gift sedan flera år, och han och hans hustru är mycket olyckliga tillsammans. Kommissarie Ikmens yngste son, som föddes i slutet av Belsassars dotter, är nu nästan fem år, och hans far Timür har blivit senil (vilket är besvärligt för Ikmens hustru Fatma som är den som tar hand om fadern).

I denna bok hittas en mördad tonårspojke i en liten lägenhet (inuti ett större hus) som ingen visste fanns. Pojkens armar och ben är lätt förtvinade, ungefär som om han aldrig brukade använda dem, och han visar spår av ett långvarigt drogmissbruk. Det märkliga är att drogen är en sorts syntetiskt heroin som man bara kan få tag i på apotek och sjukhus... Grannarna berättar också att huset hyrs av en rik armenier, men ingen känner honom närmare och ingen vet vem pojken är. Samtidigt är det någon som börjat skicka Ikmen små kristallfigurer - bland annat en fågelbur - som "ledtrådar". Allt det här leder kommissarie Ikmen in i en härva av prostutition, pedofili och girighet, och mordet visar sig ha kopplingar till de gamla, stolta osmanska familjerna som fortfarande inte har kommit över Atatürks modernisering av Turkiet.

Jag var inte jätteförtjust i Belsassars dotter, men jag hoppades att serien skulle bli bättre efterhand, och Kristallburen är helt klart bättre än sin föregångare. Riktigt sådär wow-bra är den visserligen inte, men jag ger inte upp - Nadel kanske är en sån där författare som blir bättre och bättre (vilket gör att den sista boken i så fall skulle vara bäst), och det är ju helt klart att föredra framför en författare som blir sämre och sämre...

Maria Lang - Tragedi på en lantkyrkogård

Tjoho, en Langdeckare (eller, som det står på baksidan - en lysande Lang-rysare) som jag inte hade läst tidigare!

Tragedi på en lantkyrkogård är utmärkt att läsa i juletider, eftersom den utspelar sig mellan jul och nyår... 1954? -53? Ja, hur som helst... den handlar iallafall om Puck, förstås, och Einar (eller "fru och docent Bure", så sött med den här högtidligheten). Paret Bure och Pucks pappa, professor Ekstedt, ska fira jul med Pucks farbror Tord Ekstedt som är kyrkoherde i en liten by i Västmanland. Tords fru är död, och han har en liten dotter, elvaåriga Lotta.

Efter ett traditionellt julfirande dyker den närmsta grannen, fru Sandell, upp på kvällskvisten för att berätta att hennes man har försvunnit, och när alla går för att leta efter honom snubblar naturligtvis Puck över hans döda kropp... och jag håller med The Girl Least Likely To här, hur många döda kroppar kan en privatperson snubbla över egentligen?

Det här leder iallafall till att riksmordkommissionen kopplas in, och med den Christer Wijk. I rutiga byxor! Det här är en av de minst likbemängda Langdeckarna - bara två mord, och sen är allt glasklart (nå ja, för Christer iallafall). Men jag måste säga att jag tycker att Eje är lite väl benägen att tjusas av vackra kvinnor; i nästan varenda bok är det någon blondin som han inte kan slita ögonen från. Puck har all anledning att känna sig svartsjuk...

Men, nu var det ju slut på mina Maria Lang. Typiskt.

En sorgens dag

Bokhora låter meddela att Terry Pratchett har drabbats av alzheimers. Detta är en sorgens dag för alla Pratchett-fans...

Pratchett själv meddelar dock att diagnosen ska tolkas som att "han inte är död än".

Maria Lang - Farligt att förtära

Det här var en av mina favoriter av Maria Lang för ett antal år sedan; mamma ägde tre-fyra Langdeckare som jag läste om flera gånger. Jag kommer fortfarande ihåg hur otäckt jag tyckte det var när Einar började prata om liklukt i skolans aula - jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och läsa Kitty-böcker resten av kvällen så att jag skulle kunna sova. Det var förstås några år sedan, och nu är jag lite mer härdad =).

Tyvärr var Farligt att förtära inte riktigt lika bra nu som den var då - det kan förstås ha att göra med att jag läst den så många gånger att jag klart och tydligt kom ihåg vem som var mördaren, och motivet, och det mesta av handlingen...

Boken, Langs andra, utspelar sig på Stockholms stadsläroverk omkring år 1950. När lektor Signe Stenlund blir sjuk mitt i vårterminen övertalar Einar Bure, som undervisar i historia vid läroverket, rektorn att anställa fröken Ekstedt som lärare i litteraturhistoria i sista ringen (jag är så fascinerad över det gamla svenska skolsystemet! Min farmor, som var från Tornedalen men läste någon sorts yrkesutbildning - sekreterare? - i Stockholm i mitten av 50-talet, brukade berätta om hur skolan och studentexamen fungerade då. Det var väldigt konstigt uppbyggt, tyckte jag).

Nåväl. Puck anländer alltså till läroverket, installeras i lektor Stenlunds våning - som ligger i skolans lokaler - och presenteras omgående för dramats samtliga aktörer, de flesta lärare och elever på skolan. Undantagen är teaterregissören Marja, hennes väninna journalisten Lena och den luggslitne konstnären Clas-Åke. Alla dessa människor bildar tillsammans en kritisk massa, och spänningen tätnar - för att sedan, på självaste vårbalen, kulminera i två mord. Christer Wijk dyker förstås upp på scenen, men det krävs både en avsevärd tankemöda och ytterligare två(!) mordoffer innan den skyldige avslöjas...

Även fast jag tyckte att boken var lite tristare än jag mindes den så är den fortfarande väldigt bra. Det är en klassisk Lang - en massa mord, orginella misstänkta i en behändigt sluten grupp, Puck som leker biktmor till alla deltagare. Och, förstås, Christer Wijk (ständigt i rutiga sportbyxor) som betraktar scenen med sina genomträngande blå ögon.

Maria Lang - Mördaren ljuger inte ensam

Ok, jag hade visst tid för att läsa ändå.

Mördaren ljuger inte ensam är Langs debut från 1949, och under de första kapitlena irriterade jag mig lite på det ganska styltiga språket (det påminde lite om dialogen i en pilsnerfilm från 40-talet). Men efter ett tag så blev det bättre, eller så vande jag mig - det är rätt länge sedan jag läste Lang senast - och hon har trots allt ett lite speciellt språk, väldigt akademiskt och nästan lite högtravande (det kanske var så man skrev på den tiden, vad vet jag?).

Hur som helst... i denna första bok presenteras fröken Puck* Ekstedt som huvudperson. Hon är ännu inte gift med Einar Bure; de har bara träffats en gång, på Rutger Hammars doktorsmiddag. Denne Rutger Hammar äger en sommarstuga på en ö i Bergslagen och Puck, Einar och en del andra människor blir bjudna dit i några dagar. Väl på ön tätnar stämningen, och känslor rörs upp när flera oinbjudna gäster från det förflutna dyker upp. Det dröjer inte många dagar innan det första liket hittas.

Lang har nån sorts mani på det här med lik - morden är visserligen nästan helt oblodiga, men hon nöjer sig inte med mindre än tre lik i nästan alla böcker. Och eftersom morden alltid sker i en sluten krets så blir det i slutändan inte svårt att lista ut vem som faktiskt är mördaren! Avslöjandet sker, dramatiskt, på klassiskt Hercule Poirot-maner; Christer Wijk samlar hela sällskapet i biblioteket/salongen/något annat lämpligt ställe, och resonerar sig elegant fram till lösningen varpå mördaren lättat erkänner (och inte sällan begår självmord på ett mer eller mindre omärkligt sätt).

Att Maria Lang är Sveriges svar på Agatha Christie är mer än uppenbart - Christer Wijk är hennes Poirot till Pucks kapten Hastings. Eller, för den delen, lord Peter Wimsey och Harriet Vane - eller Sherlock Holmes och doktor Watson! Att allting berättas genom Pucks ögon är förstås mycket bekvämt för Lang, som då kan briljera med Wijks klyftiga lösning på slutet.

Hur någon människa skulle kunna hitta lösningen på egen hand, innan den Stora Avslöjningen (så som bland annat Christie hävdar att läsaren ska kunna göra i hennes böcker), förstår jag inte. Men å andra sidan läser jag inte deckare för att själv lista ut vem som är mördaren. Och Maria Lang läser jag för nostalgifaktorn och hennes tre sympatiska huvudpersoner - Puck, Einar Bure och Christer Wijk.

Nu - mer Lang!

*Får man någonsin veta vad hon egentligen heter i förnamn?

Ingen rast, ingen ro för läsning

Nu har mina Lang-deckare kommit! Snabba ryck, måste jag säga, jag beställde dem natten mot måndag. Bra jobbat av Alfa Böcker.

Förutom dessa tre böcker har jag varit på bibblan och lånat ett blandat urval:

Kit Whitfield - Nattvakt
Barbara Nadel - Dödlig rättvisa
Barbara Nadel - Kristallburen
Philip Roth - Konspirationen mot Amerika
Benjamin Black - Christine Falls
Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Kylie Fitzpatrick - Den nionde stenen

Så nu har jag massor att läsa (who am I kidding? Jag har hur mycket som helst att läsa även utan att låna en massa extra) men ingen tid för det. Min handledare önskar få inledningen till min uppsats redan torsdag lunch istället för fredag, alltså har jag en dag mindre på mig för att skriva metoden. Förutom det har jag ett litteraturseminarium på fredag (och alla texter till det är på danska) och ytterligare en inlämning med osäker deadline (vi har fått två bud på den, antingen 13 eller 15 december. Jag kanske ska kompromissa och skicka in den 14:e?).

Så om jag har tur så hinner jag läsa de här böckerna nån gång efter jul...

Bokfemman v. 50

Temat för den här veckan är att sammanfatta årets bokskörd. Nämn de 5 sämsta böckerna du har läst i år.

Alltså, jag brukar inte komma ihåg de riktigt dåliga böckerna eftersom jag aldrig läser klart dem (vissa klarar sig bara två-tre sidor). Men jag ska göra ett försök.

• Carina Rydberg - Den som vässar vargars tänder. Fy f*n, vilken smörja. Det är ett under att jag läste ut skiten. Och den lät ju rätt bra när jag läste baksidestexten; där ser man hur lurad man kan bli. Det var nog årets sämsta bok.
  
• Bret Easton Ellis - Lunar Park. Nej, jag gillar inte Easton Ellis. Nu är det officiellt. Om jag kommer på att jag ska läsa nånting mer av honom, hindra mig.
  
• Alex Kava - Syndabekännelser. Säkert inte jättedålig egentligen, men grymt ointressant. Deckare efter standardformulär 1A, och såna har jag läst alldeles för många av.
  
• Alexander McCall Smith - Giraffens tårar. Trots att jag gillade Damernas detektivbyrå stod uppföljaren mig upp i halsen. När Mr. Vad-han-nu-heters hushållerska börjar smida onda planer mot Mma Ramotswe orkade jag inte läsa mer.
  
• Margaret Atwood - Tjänarinnans berättelse. Jag hade hoppats på att den här boken skulle vara bra. Det var den också, till en viss del. Men efter ett tag var den mest vidrig.
  

Andra böcker som förblivit olästa i år (för att de var alldeles för dåliga, sega eller för att jag under någon tidpunkt i boken fick avsmak för den, t. ex. Terra Hexa eller Den fjärde sanningen) är Terra Hexa av A. R. Yngve, De dödas ljus av Stuart McBride, Fyren av P. D. James, Odens öga av Håkan Strömberg, Labyrinten av Kate Mosse, Drömfakulteten av Sara Stridsberg (en snabb genombläddring avslöjade att det var något jag aldrig skulle orka läsa, så den klarade sig knappt en sida), Snö av Orhan Pamuk, Mosca Mye och de bannlysta böckerna av Frances Hardinge, Den fjärde sanningen av Iain Pears... och så vidare.

Märk väl att alla dessa är böcker som jag läst (börjat läsa) efter att jag startade bokbloggen och skaffade min lilla "bokbok", annars hade jag aldrig kommit ihåg dem. Så jag kan ha läst (börjat läsa) mycket sämre böcker innan augusti men glömt bort dem...

*uppdatering*
Kyoto och fjärilarna ligger också bra till för titeln Årets sämsta (eller iallafall tråkigaste) bok.

Pusseldeckare for the win

Jag fick svår abstinens efter att läsa Maria Lang igen, och jag äger för närvarande endast en av hennes böcker, och inte är det den bästa precis - Se Skoga och sedan... från 1990, alltså hennes sista bok. Visserligen är Christer Wijk med, men varken Puck eller Einar. Christer Wijk är inte heller lika rolig sedan han gifte sig med sin operasångerska.

Det är ju stört omöjligt att köpa nyutgåvor av Maria Lang (finns det ens några som givits ut efter 1980, ungefär?). Men på gamla hederliga Bokbörsen kan man hitta det mesta. Så nu har jag slösat bort pengar (en dryg hundralapp, och det är mycket pengar för mig just nu) på tre Lang-deckare, nämligen Farligt att förtära (1950), Tragedi på en lantkyrkogård (1954) och Mördaren ljuger inte ensam (1949). Vid något senare tillfälle måste jag även införskaffa En skugga blott och Mörkögda augustinatt (och en hel hög till). Just nu försöker jag också komma ihåg handlingen i Se, döden på dig väntar - jag är faktiskt inte säker på att jag läst den. Är Puck med? Nån som vet?

Anne B. Ragde - Berlinerpopplarna

Vilken hemsk bok det här var. Bra, visst, men hemsk - full av ensamma, olyckliga människor. Men samtidigt tillräckligt fängslande för att jag ska kunna tänka mig att läsa uppföljaren Eremitkräftorna.

Tor Neshov är grisbonde på Neshovs gård utanför Trondheim. Han bor på gården med sin mor och far, som båda är i åttioårsåldern, och bokens huvudhandling är att hans mor Anna får ett slaganfall och ligger för döden. Det medför att Tors bröder, begravningsentreprenören Margido och dekoratören Erlend (som för länge sedan flyttat till Köpenhamn och dessutom är homosexuell) kommer hem för att träffa sin mor innan hon dör. Dessutom kontaktar Tor sin utomäktenskapliga dotter Torunn, som knappt någon i familjen ens visste existerade. Torunn beslutar sig för att åka till Trondheim för att träffa sin farmor för första gången.

Denna dysfunktionella lilla familj sammanförs dagarna innan julafton på Neshov (familjen kompletteras av Erlends danske älskare Krumme) och Torunn och Erlend gör sitt bästa för att få ordning på gården och huset. Men under julen avslöjas också en hemlighet som modern burit på i femtio år...

Joe Hill - En hjärtformad ask

Ja, den tog ju inte lång tid att läsa ut =).

Joe Hill, a.k.a. Joseph Hillstrom King, har inte riktigt samma fingertoppskänsla som pappa King. Lite för rörigt blev det, men ett gott försök, absolut. En hjärtformad ask handlar om den 54-årige rocksångaren Jude Coyne som samlar på ockulta och allmänt äckliga föremål. När han får höra talas om att en kvinna säljer en vålnad (eller rättare sagt en "hemsökt" kostym som tillhört en död man) på Internet - inte på eBay, men nåt liknande - så måste han förstås köpa den. Men det skulle han ju förstås inte ha gjort. Ganska snart upptäcker han att kostymen (som levereras i en hjärtformad ask) verkligen medförde en vålnad, och denna vålnad är allt annat än vänligt inställd...

Joe måste ha läst in sig ordentligt på pappa Kings samlade verk, för det är en omisskännligt Kingsk anda i den här boken. Den påminner mycket om Christine - Craddock McDermott är en perfekt avbild av Christines första ägare Roland LeBay - men med mer våld och blod.

Om ytterligare en bok eller två har Joe förmodligen utvecklat sin känsla för krypande skräck minst lika bra som sin far, och då kommer tronen att ha en värdig efterträdare den dag då skräckmästaren himself lägger pennan på hyllan.

Bokpaus

Jag lägger från mig Kyoto och fjärilarna ett tag och prövar med En hjärtformad ask istället. Förhoppningsvis har Joseph Hillstrom King ärvt sin faders talang för skrivande. Så ointressant som Kyoto och fjärilarna är kan han väl inte vara iallafall...

Och till saken hör att jag faktiskt (oftast) gillar hi-techthrillers.

Irritationsmoment

En sak som jag störde mig på när jag började läsa Kyoto och fjärilarna - en av huvudpersonerna, Kimi Hoorn (vilket namn!) går direkt från en karriär som manlig modell till doktorandstudier på Göteborgs universitet. Rätta mig om jag har fel här, men måste man inte läsa en grundutbildning innan man börjar doktorera? Inte i den här boken tydligen, det nämns inte ett ord att Kimi pluggat på universitetsnivå innan han blir doktorand...

*uppdatering*
Ok, jag tar tillbaka. Kimi har tydligen läst kemi på Umeå universitet. Men herregud vad tråkig den här boken är...

Martha Sandwall-Bergström - Kulla-Gulla

Det här var några av mina favoritböcker för ett antal år sedan, och kanske en av anledningarna till varför jag gillar historia (eller så gillar jag böckerna eftersom jag gillar historia, vem vet).

Kulla-Gullaserien, som utspelar sig i Småland sekelskiftet 1800-1900, kom ut i slutet av 1940-talet och består av 12 (11) böcker. Den första boken i serien - Kulla-Gulla på Blomgården - var den sista som skrevs, i början av 1970-talet, och den handlar om Gullas liv från att hon lämnade barnhemmet vid sju års ålder tills hon kom till Kullatorpet när hon var tolv. En sorts prequel alltså. Det finns även en fristående bilderbok som handlar om Gulla på barnhemmet.

I Kulla-Gulla kommer Gulla till torparen Karlberg och hans familj på torpet Kulla som hör till herrgården Höje någonstans i Småland. Gulla är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem ända sedan hon hittades som baby efter ett skeppsbrott, iklädd en särk broderad med namnen Gunilla Beatrice Fredrike. Eftersom man på barnhemmet inte visste vad hon skulle heta fick det bli hennes namn.

Vid sju års ålder auktionerades Gulla ut till bonden Hermansson, där hon sedan arbetade i fem år, och sedan fick hon komma till Karlberg på Kulla. Hon är där som ett hjälpehjon, som utan lön (enbart mat och husrum) ska arbeta på Kullatorpet - ta hand om de fem barnen när Karlberg och hans fru gör dagsverken på herrgården, städa, tvätta, laga mat etc. Från början tycker de mindre barnen inte om henne men hon vinner dem snabbt över på sin sida.

I de första böckerna får man följa Gullas dagliga liv på torpet, arbetet och slitet och de enstaka skoldagarna i sockenskolan. Några böcker in i serien får Gulla börja göra dagsverken på herrgården, och hon upptäcker snart en tavla inne i en av salongerna, som föreställer en flicka med namnet Gunilla Beatrice Fredrike(!). När hon senare är uppe på herrgårdens vind för att städa, hittar hon klänningen som flickan på tavlan har på sig, och hon bestämmer sig för att prova den. Just då blir hon överraskad av Mamsell, hushållerskan, som svimmar av chocken - Gulla är på pricken lik hennes husbondes sedan länge döda dotter Gunilla.

Patron på herrgården bestämmer sig för att göra lite efterforskningar, och det visar sig naturligtvis att Gulla är hans dotterdotter. Efter många om och men (Gulla vill inte lämna de numera moderlösa barnen på Kullatorpet) får han slutligen Gulla att flytta in på herrgården, och hon uppfostras som en dam - bland annat skickas hon till en fin flickskola i den närbelägna staden Hasseltuna.

I de sista böckerna har Gulla slipat bort sin dialekt, men inte sitt goda hjärta - hon går fortfarande på besök ute i stugorna, delar ut mat och förnödenheter till dem som behöver det... och hon träffar den unge studenten Tomas Tomasson. Den sista boken, Kulla-Gullas myrtenkrona, handlar förstås om hennes giftermål med Tomas, som hon får kämpa för att genomdriva. Patron hade förväntat sig att hon skulle gifta sig med kornett Ivan, en i patrons ögon mer lämplig ung man - men djupt avskydd av alla torpare och underlydande på Höje för sin grymhet.

Men slutet gott, allting gott - det lilla föräldralösa hjälpehjonet fick sin prins till slut. Och hela kungariket, eller åtminstone en herrgård i Småland.

Kulla-Gullaserien består av:
Kulla-Gulla på Blomgården
Kulla-Gulla
Kulla-Gulla håller sitt löfte
Kulla-Gulla vinner en seger
Kulla-Gulla på herrgården
Kulla-Gulla löser en gåta
Kulla-Gulla i skolan
Kulla-Gullas första bal
Kulla-Gullas sommarlov
Kulla-Gulla och Tomas Torpare
Kulla-Gulla finner sin väg
Kulla-Gullas myrtenkrona

Bokfemman v. 49

Temat för veckans bokfemma är "mamma". Välj fem böcker som du associerar med ordet.

Oj, svårt...

• Deborah Spungen - Inte som andra döttrar. En sann historia om Deborah Spungens dotter Nancy, flickvän till Sex Pistols-basisten Sid Vicious. Nancy hade psykiska problem hela sitt liv och missbrukade periodvis droger. Hon blev mördad av Sid Vicious, och boken handlar dels om hennes barndom, uppväxt och död, och dels om Deborahs och resten av familjens känslor efter att hon dött. Klassisk "en mors kamp för sitt barn"-historia.
  
• Joyce Carol Oates - Älskad, saknad. Handlar om Nikkis komplicerade relation till sin mor, och framför allt om hennes känslor efter moderns död. Jag har bloggat om boken tidigare.
  
• Åsa Nilsonne - Vem är det som bestämmer i ditt liv? Jag tror att mamma har den här boken. Om hon inte har den så har hon säkert läst den. Böcker av den här typen (självhjälp, beteendeterapi etc.) förknippar jag mycket starkt med min mor.

Jaha, det blev visst en Boktrea den här gången. Jag kan verkligen inte komma på fler böcker som jag associerar till ordet mamma (jag skulle förstås kunna räkna upp mängder av titlar som min mor har läst/gillat, men det betyder ju inte att jag associerar dem till "mamma"). Och jag verkar inte ha läst så många böcker med "mamma"-handling.

Återkommer om jag kommer på fler böcker...

*uppdatering*
Någon annan (kommer inte ihåg vem) hade tagit med Ensamma mamman av Cecilia Torudd på sin Bokfemma. Ensamma mamman hade jag totalt glömt bort, det får bli min nummer fyra.

Läsrapport: Täcknamn Shakespeare

Oj, den här kommer att ta ett tag. Visst, den är rätt intressant (och jag har ju tagit mig igenom två delar av Harrisons Slaveri-trilogi så this is nothing!) men samtidigt känns den lite som Heligt blod, helig gral - det är alltså boken som Da Vinci-koden snott allt material ifrån. Jag har läst den och den var rolig =) - författarna trycker så otroligt mycket på att Shakespeare verkligen inte kan vara Shakespeare och att det är så mycket troligare att det är Edward de Vere (de har säkert rätt, men det är inte poängen) att man blir lite trött. Just nu läser jag om earlen av Leicester och hans ondskefulla övertagande av den stackars faderlöse Edwards egendomar... och det är två tredjedelar kvar av boken. Jag vet inte vad de tänker skriva om på de återstående dryga 500 sidorna, de har ju redan täckt allt?

Richard Matheson - I am Legend

I am Legend blurbas (i den här utgåvan från 2001) av Dean Koontz med orden "The most clever and riveting vampire novel since Dracula". Jag vet inte om han har rätt, för jag har aldrig läst Dracula (däremot sett Bram Stokers Dracula samt ett antal andra ganska usla filmatiseringar av boken ifråga).

Det här är hur som helst en bra bok. Den kom ut första gången 1954(!) och har filmats med titeln The Omega Man ("den siste mannen" - omega, sista bokstaven i det grekiska alfabetet...) med Charlton Heston. Matheson har gett ut flera SF-romaner, ett antal novellsamlingar och har även skrivit manus till, bland annat, flera avsnitt av The Twilight Zone. Ett gäng av hans böcker har blivit filmade.

I am Legend handlar om Robert Neville, den siste(?) överlevande efter en mystiskt sjukdom som spritts över hela USA (och resten av världen). Sjukdomen dödade massor av människor, men många av dem kom tillbaks - som varelser som inte tål solljus eller vitlök, törstar efter blod och är rädda för heliga symboler. Trots detta vägrar de flesta att tro på att dessa varelser är vampyrer. Inte ens Neville tror det från början.

När Nevilles hustru och dotter dör i sjukdomen, och alla andra försvinner undan för undan, barrikaderar Neville sig i sitt hus. Han installerar en generator, hamstrar mat och tillverkar pålar i stor skala, för varje dag när det fortfarande är ljust beger han sig ut i grannskapet för att döda vampyrer. Det finns dock, upptäcker han, en avgörande skillnad på vampyrer och vampyrer - vissa är helt döda och pulveriseras när han dödar dem, andra verkar vara "levande" och blöder istället ihjäl. Varför denna skillnad? Neville börjar läsa så mycket han kommer över om vampyrer, blod och vetenskap, och experimenterar med vampyrerna för att ta reda på vad som orsakade sjukdomen och vad som kan döda dem...

Boken finns i svensk översättning från 1975, men den översättningen är inte bara usel utan också helt felaktig - på svenska är titeln Varulvarnas natt (hallå, vad hände med vampyrerna?) och eftersom titeln är ändrad så har översättaren klippt bort slutet och skrivit ett nytt! John Ajvide Lindqvist skriver mer om det här.

I januari kommer det en ny filmatisering av I am Legend, med Will Smith i huvudrollen. Ska bli intressant att se.

Eva Ibbotson - Spökena från Carra

Jag började på Täcknamn Shakespeare : Edward de Veres hemliga liv igårkväll, men det var så infernaliskt liten text i pocketutgåvan att jag inte orkade läsa den så sent på kvällen. Istället tog jag Spökena från Carra som är en lagon komplicerad barnbok =).

Soökena på Carra handlar om tolvårige Alex McBuff, den siste lairden (lorden) av Carra. Han dras med pengabekymmer och måste därför sälja slottet Carra, ett äkta, mycket förfallet skotskt slott. Köparen är Hiram C. Hopgood, en amerikansk miljonär, som köper slottet på ett villkor - där får inte finnas några spöken! Mr Hopgood är nämligen rädd att hans lilla dotter, Helen, som har varit sjuk i polio, ska få se ett spöke och bli skräckslagen.

Det stället förstås till problem. Eftersom Alex är föräldralös har han blivit uppfostrad av sin gammelmoster Geraldine - och av slottet Carras spöken: vikingen Krok Digerbuk, den viktorianska guvernanten miss Spinks, den rullstolsbundne vampyren farbror Lafsen, poltergeisten Flossie och Helveteshunden Cyril. När slottet ska säljas ber Alex dem att flytta till hans släkting, som bor i ett stort slott i England. Problemet är bara att där finns det redan tre spöken, och de är rent outhärdligt snobbiga.

Spökena beger sig tillbaks till sitt älskade Carra, bara för att få se det nedmonterat i containrar. Det ska skeppas till Texas! De gömmer sig bland byggstenarna och följer med över Atlanten...

Eva Ibbotson skriver fantastiska barnböcker om spöken, häxor och modiga barn, böcker som bland annat varit inspirationen till Harry Potter-serien. Spökena från Carra är hennes fjärde barnbok (hon skriver även böcker för vuxna); några andra titlar, som man bara måste läsa!, är Häxtävligen, Ingen vanlig häxa och Den stora spökräddningen. Jag rekommenderar dessa böcker till alla över, tja, nio år eller så =).

Pockettoppen på Aftonbladet

Ni vet, den där på Aftonbladet Böcker som kommer från Svensk Bokhandel. Vet ni vilka tio pocketböcker som säljs mest i Sverige? Gör ni? Nå, jag ska berätta det iallafall.

Det är:

1. Stieg Larsson - Män som hatar kvinnor
   
2. Stieg Larsson - Flickan som lekte med elden
3. Jens Lapidus - Snabba cash
4. Linda Olsson - Nu vill jag sjunga dig milda sånger
5. Mia Törnblom - Mera självkänsla!
6. Khaled Hosseini - Flyga drake
7. Camilla Läckberg - Olycksfågeln
8. Liza Marklund - Nobels testamente
9. Paulo Coelho - Pilgrimsresan
10. Mia Törnblom - Självkänsla nu!

Är det någon nuförtiden som inte väljer böcker utifrån vad som finns på topplistan? Jag skulle kunna tänka mig att läsa en, och endast en, av dessa böcker, nämligen Flyga drake. Jag är svårt allergisk mot sånt som "alla" läser/ser/gör. Har förmodligen nånting att göra med uppväxten med en mamma som aldrig godkände "men alla andra får/har/gör ju" som ett argument.

Och var det förresten någon annan än jag som tyckte att rufsfrillan Mia Törnblom fick oförtjänt reklam i senaste avsnittet av Lyxfällan?

Douglas Coupland - Microslavar

Ibland läser jag om böcker, istället för att läsa nya (eller, ibland... snarare hela tiden). Fast jag skriver inte upp dem på min läser just nu-lista och jag bloggar inte om dem, för det mesta.

Men nu var det så himla länge sen jag bloggade om en bok att jag faktiskt tänker skriva om en som jag redan läst flera gånger =). Tada! Jag ger er: Microslavar av Douglas Coupland. Uppmärksamma läsare har redan förstått att det här är min favoritbok, och jag läser den lite då och då ungefär som andra ser feelgood-filmer.

Microslavar utspelar sig i USA i mitten av 90-talet, när IT-boomen var som störst och Microsoft var det coolaste företaget på jorden. Dan är 26 år och jobbar som programmerare på Microsoft. Han bor i ett hus med ett gäng andra människor som också är 20-nånting och jobbar på Microsoft - Susan, Michael, Todd, Abe och Bug (som faktiskt är 31). De är allihop extremt nördiga och besitter sociala färdigheter i olika hög grad.

Dan blir kär i Karla, som också jobbar på Microsoft (ni ser det genomgående temat här va?), och som bor i ett likadant "tönthus" lite längre ner på Dans gata. När Michael (urtypen för en töntig dataprogrammerare i kortärmad skjorta á la Dilbert) bestämmer sig för att flytta till Silicon Valley flyttar Karla in i hans tomma rum. Några månader senare kommer ett brev från Michael, med ett jobberbjudande till hela gänget - Michael har startat sitt eget företag för att utveckla ett nytt program som han kallar Oop!; ObjektOrienterad Programmering. Han bor i Dans föräldrars (!) gästrum och han vill att hela gänget slutar på Microsoft och kommer till Silicon Valley.

Det är, mer eller mindre, hela handlingen. Dan och gänget beslutar sig för att ta språnget, och hela boken handlar om deras arbete med Oop!, deras vänskap, Dans föräldrar, vad de gör när de i sällsynta fall INTE arbetar... och det är helt fantastiskt. Och jo, boken är skriven i dagboksform, av Dan.

jPod, släng dig i väggen. Det här är orginalet och det är bäst.

100 jämnt

Skulle bara vilja påpeka att föregående inlägg var nummer 100 *fanfar*.

Bokfemman v. 48

Veckans tema för Bokfemman är fantasy. Välj dina 5 favoriter.

Tjoho!

• Ormkrigskrönikan - Raymond E. Feist (och Kriget om Rämnan av samme författare). Utspelar sig på världen Midkemia, en klassisk fantasyvärld befolkad inte bara av människor utan också av alver och dvärgar (med flera). I Ormkrigskrönikan (sex böcker på svenska) flyr de två ynglingarna Eric (den oäkta sonen till en adelsman) och Roo sin hemtrakt efter att de blivit anklagade för mord. De hamnar i storstaden Krondor där de så småningom blir legosoldater och indragna i kriget mellan Midkemia och den främmande världen Kelewan. Kriget om Rämnan (också sex böcker på svenska) utspelar sig före Ormkrigskrönikan men det spelar egentligen ingen roll vilken ordning man läser dem i.
  
• Otherland - Tad Williams. En bra blandning mellan fantasy och SF. Otherland är en serie på åtta böcker på svenska som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Internet har utvecklats till en sorts VR-värld som man kopplar in sig i och det här med att sitta framför en skärm är ett minne blott. Afrikanskan Renies lillebror hamnar i en mystisk koma efter att han varit uppkopplad på nätet och Renie beger sig in i ett hemligt nätverk kallat Otherland för att försöka väcka honom igen.
  
• Skivvärlden - Terry Pratchett. Jag tror bestämt att jag har haft med Pratchett på en tidigare Bokfemma... eller flera =). Men Skivvärlden-böckerna är så fantastiskt bra att hälften vore nog (inte alla, förstås, men de flesta). Mina favoritkaraktärer är Mormor Vädervax, Döden, Sam Vimes och kapten Morot - vilket täcker de flesta av de snart 40 böckerna (drygt 20 finns på svenska).
• Amber - Roger Zelazny. Tio böcker på svenska. De fem första handlar om Corwin, prins av Amber (en av nio prinsar, till och med). Amber är den enda riktiga världen och alla andra världar, inklusive vår, är bara skuggor av Amber. Corwin och hans familj är de enda som kan röra sig i dessa skuggor och alltså vandra mellan världarna. Men kungen av Amber försvinner och hans nio söner slåss om tronen. De fem sista böckerna handlar om Corwins son, Merlin, arvinge till tronen i både Amber och Kaos.
  
• Neverwhere - Neil Gaiman. Något så ovanligt som en fantasybok som faktiskt bara är en bok. Neverwhere handlar om Richard, en vanlig kille i London, som en dag stöter på en konstig tjej som kallar sig Door och på grund av henne ramlar genom sprickorna - ner till det underjordiska London, där ingenting är vad det ser ut att vara.
  

Det är ett medvetet val att inte ta med t.ex. Tolkien eller David Eddings på listan. Inte heller J. K. Rowling får vara med (men ja, HP är förstås fantasy och skam den som säger något annat). Men jag har en känsla av att Tolkien, Eddings och Rowling kommer att vara med på tillräckligt många listor ändå... det kommer säkert Pratchett och Gaiman också, i och för sig, men de fick vara med i alla fall =).

Varför är det så svårt

...att hitta bra böcker nuförtiden? Jag tycker att jag lägger ifrån mig i princip varje bok jag börjar läsa numera. Började med Ib Michaels Påven av Indien, efter mindre än ett kapitel iddes jag inte läsa mer. Började med Kate Mosses Labyrinten, den är väl inte helt avfärdad än men jag har börjat lessna lite på alla Da Vinci-kodenkopior - ägnade några månader i våras åt att läsa det mesta i den stilen som jag kunde hitta: Javier Sierras Nattvardens hemlighet, Raymond Khourys Den siste tempelriddaren (har fortfarande inte läst ut den), Ian Caldwells Den sista hemligheten, Julia Navarros De stummas brödraskap, Sam Bournes De rättfärdiga... med flera. Mysteriet på Willoughby Chase är inte lika bra som för 15 år sedan (surprise!), nu känns den ganska platt och ointressant. I Kulla-Gulla irriterar jag mig på de självgoda rikemansbarnen (och den extremt rigida tant Emily).

Bah. Måste hitta nån bra deckare eller liknande.

Nevil Shute - På stranden

Den här boken är egentligen alldeles för fruktansvärd för att jag ska kunna skriva om den. På stranden utspelar sig i Australien, strax efter tredje världskriget. Hela norra halvklotet har dött av radioaktivitet, och människorna på södra halvklotet väntar bara på att radioaktiviteten ska nå dem också. Boken handlar om några människors liv under de sista sex månaderna - två officerare i flottan (en amerikan och en australiensare), australiensarens fru, hennes vännina och vänninans kusin. De enda de kan göra är att invänta det oundvikliga och försöka leva så drägligt som möjligt den sista tiden.

Usch, usch, usch. Det var en jättebra bok, det är inte det... men efter katastrofen-scenarios är en av mina stora nojjor, och det här är knappt efter katastrofen ens, det är "katastrofen har hänt men vi väntar fortfarande på att drabbas". Alla som eventuellt kan få tillgång till "den röda knappen" borde läsa den här boken så att de kanske besinnar sig när det väl är dags.

Önskelista till tomten

Böcker jag önskar mig av tomten (i prioritetsordning):

• Harry Potter och dödsrelikerna - J. K. Rowling
• Hökens budskap (Skuggornas väktare 1) - Raymond E. Feist
• Den unge hämnaren (Skuggornas väktare 2) - Raymond E. Feist
• Små blå män - Terry Pratchett
• Kristallklyftan (Drömmarna 3) - David Eddings
• Yngre gudar (Drömmarna 4) - David Eddings
• Jingo - Terry Pratchett
  

Skulle inte heller bli ledsen för I djävulens sällskap av Peter Robinson eller Revolvermannen (Det mörka tornet 1) av Stephen King... Bara så att alla vet, om ni nu känner för att köpa en julklapp till mig =).

Bokfemman v. 47

Temat för veckans bokfemma är thrillers. Nämn dina 5 favoriter ur genren.

• Thomas Harris - När lammen tystnar. Överlägsen i thrillergenren, och en förbaskat bra film blev det av den också.
• Robert Harris - Faderland. Har namnet Harris något med en bra thriller att göra? Faderland är iallafall en lysande kontrafaktisk roman som utspelar sig i en värld där Hitler vann andra världskriget. Finns även den som film med Rutger Hauer i huvudrollen.
  
• Dean R. Koontz - Viskningar. Koontz är nog snarare skräck än thriller (min Koontz-favorit Skymningsögon är definitivt det iallafall), men Viskningar, som är näst bäst, får vara med på den här listan ändå.
  
• Stephen King - Signal. Också mer skräck än thriller (svårt tema det här!), men väldigt bra. Har vissa likheter med filmen 28 days later.
• Jeffery Deaver - I samlarens spår. Deavers klart bästa bok. Denzel Washington och Angelina Jolie spelar huvudrollerna i filmen.
  

Jag läser nog inte så mycket thrillers (för mig antyder genren Tom Clancy och Robert Ludlum, sen finns det liksom inga fler thrillerförfattare enligt mig). Det blir nog snarare renodlade deckare eller skräck.

Nick Drake - Nefertiti

Nefertiti utspelar sig i det gamla Egypten, när farao Akhenaton och hans drottning Nefertiti försöker omvända Egypten till Atondyrkan och bygger en ny huvudstad, Akhetaton. En polisman från Thebe, mysterielösaren Rahotep, blir plötslig kallad till den nya staden för att lösa ett mysterium - drottningen har försvunnit. Om Rahotep inte lyckas hitta henne inom tio dagar, i tid till den stora festen som ska fira införseln av faraos nya religion, så kommer han och hans familj att bli avrättade.

Och där dyker min första stora invändning mot den här boken upp. Visst, jag förstår att författaren försöker vara tidstypisk, och 1000-talet f.Kr. var inte en tid som utmärkte sig för kärlek och barmhärtighet (vilken tid gjorde det? Såna saker finns knappt i våra dagar), men ta det lite lugnt med dödshoten va? För en modern läsare är det bara over the top. Akhenaton och Nefertiti ska ju vara så fantastiska, visa och perfekta i största allmänhet, men de bryr sig inte det bittersta om "lägre stående" människor - vilket blir alla, eftersom de är inkarnerade gudar och hela världens härskare (enligt egyptierna, alltså). Till slut blev det bara... jobbigt.

Nej, det här var inget att ha. Jag brukar gilla historiska deckare, men den här vara mest bara tråkig och ointressant, trots de frekvent förekommande dödshoten mot Rahotep och hans familj.

Dean R. Koontz - Skymningsögon

"Fuskade" lite och läste om en bok istället för att läsa en ny (det gör jag i och för sig hela tiden, men jag bloggar inte om det); Skymningsögon är enligt min åsikt Koontz bästa bok (följt av Viskningar, Kall eld, Midnatt, Väktare, Främlingar och några till. Ja ja, jag gillar Koontz), men det är inte många som har läst den, mycket märkligt. Den är visserligen ganska svår att få tag på, jag hittade mitt ex på Bokbörsen.

Skymningsögon utspelar sig i början av 1960-talet och handlar om Slim MacKenzie (egentligen Carl Stanfeuss) som är 17 år och efterlyst för mordet på sin (ingifte) farbror. Det är bara det att hans farbror inte var en människa, utan ett troll. Slim är begåvad med så kallade skymningsögon, ett sjätte sinne som bland annat gör att han kan se dessa troll, mordiska varelser som, förklädda till människor, sprider död och lidande omkring sig. När Slims far och farmor blir mördade av "farbrodern" attackerar Slim honom med en yxa och dödar honom.

Efter att han flytt från sin hemstad hamnar Slim på Bröderna Sombras Karneval, ett kringresande tivoli, där han får anställning hos den fantastiskt vackra, endast 21-åriga Rya Raines. Naturligtvis går det som det går, de blir förälskade (ja, det är ju en Dean Koontz-bok trots allt). Slim och Rya får psykiskt kontakt i så hög grad att de till och med delar varandras drömmar - men det är något som Rya döljer, en mörk hemlighet.

Slim träffar flera nya vänner på tivolit och lär sig att det är det bästa stället för missanpassade människor, och vilka kan vara mer missanpassade än de som ser troll? Han får också för första gången bundsförvanter i sitt korståg mot trollen.

Den här boken saknar flera av de klassiska Koontz-detaljerna, så som närvaron av extremt kloka barn eller djur, särskilt hundar. Det är bara Slim och Rya, och deras vänner i viss grad. Den innehåller inte heller några konspirationer från Pentagon/CIA eller annan myndighet (nåja, inte de nuvarande myndigheterna iallafall. Ni förstår när ni läst boken). Många andra klassiska element är förstås med - den emotionellt vilsne mannen möter den emotionellt kalla kvinnan och ljuv musik uppstår (med explosionsartade sexscener som följd), varefter de tu tar sig an ett överhängande hot mot mänskligheten/USA. Boken är skriven i första person med Slim som berättaren, men han berättar inte historien i "nutid", alltså 1960-tal, utan från många år fram i tiden (dåligt drag, kanske? Då överlever han ju uppenbarligen).

Hursomhelst, det är en bra bok. Definitivt Koontz bästa - kanske för att man för en gångs skulle slipper onda multinationella företag/ond regering/den mänskliga psykopaten? Ni som gillar Koontz bör genast läsa Skymningögon.

En annan sorts bokfemma

Läser och funderar har parafraserat *Malins* bokfemma och gjort sitt eget tema - "Fem litterära sängkamrater" =). Ett alldeles för roligt tema för att jag inte ska haka på!

Så, utan inbördes ordning (eller, ja, kanske lite):

• Lord Peter Wimsey från Dorothy Sayers deckare. Jag älskar hans svada och skulle, precis som Harriet Vane, kunna tänka mig att gifta mig med honom bara för att få höra honom prata strunt. Av (de mycket diskreta) sängkammarskildringarna i Lord Peters smekmånad att döma är han också en jävel i sängen =). Måste vara alla de där älskarinnorna.
• Aragorn från Sagan om Ringen. Vem kan vara manligare än Aragorn? Och dessutom är/ska han bli kung. Min bild av honom är dock ohjälpligt influerad av Viggo Mortensen, a.k.a. raggedly manly, så egentligen är det lite fusk att ta med honom.
  
• Stragen från David Eddings Sagan om Elenien och Sagan om Tamuli. Han är intelligent, han är rolig, han är en tjuv. Ok, det där sista är inte en faktor jag väger in på allvar. Han bara är en tjuv. Och mördare. Och en del annat.
• Kapten Frederick Wentworth från Jane Austens Övertalning. Även där är bilden färgad av filmversionen och Ciarán Hinds som spelar Wentworth i filmen från 1995. Men kapten Wentworth är hursomhelst en gentleman, både i boken och i filmen.
  
• Och slutligen, pinsamt nog, Shane O´Neill från Barbara Taylor Bradfords Håll drömmen levande (inte en Harlequin-bok, men det hade lika gärna kunnat vara det). Han beskrivs som enormt snygg och verkar dessutom mycket sympatisk (sängkammarscenerna med Paula gör ju inte saken sämre heller).
  

I allmänhet gillar jag de klyftiga karaktärerna bäst, "hjärnan-i-överarmsmusklerna"-typen är inte min stil. Så, ska man se till giftermålspotential så ligger nog lord Peter bäst till, tätt följt av kapten Wentworth. Och Stragen, fast han verkar lite opålitlig... Andra som skulle ha kunnat platsa på listan är Slim MacKenzie (Dean Koontz, Skymningsögon) om han varit tio år äldre, Thomas Lynley (Elizabeth Georges deckare) eller överste Brandon från Jane Austens Förnuft och känsla (iallafall om han ser ut som Alan Rickman...).

Men om den här listan hade gällt film eller tv-serier, då hade det blivit Spike (Buffy the Vampire Slayer) för hela slanten =).

Lotta Åhall - Längtans gåta

Längtans gåta är en svensk ungdoms-science fiction som var en av mina favoritböcker för sisådär 12-15 år sedan. Den handlar om Agneta, en ung kvinna som jobbar som kunskapsinsamlare på "Kunskapens hus" i en stad på planeten Zolbat. På Zolbat bor det två sorters folk, zolbateser (såna som Agneta) och zoldianer (såna som hennes närmaste chef Soleiman). Zoldianerna anses som lite sämre än zolbateserna, lite mer primitiva och i största allmänhet "annorlunda".

Det största brottet som finns på Zolbat är att störa tryggheten, och med det menas att sprida felaktig (eller skadlig) kunskap. Kunskap är allt på Zolbat. Men Soleiman har upptäckt något som kan vara farligt; en signal från rymden som han tror har något att göra med zoldianernas gamla legender om en tid då det inte fanns några zolbateser på Zolbat, en tid då alla levde i frihet istället för att tvingas in i städer och och styras endast av rationalitet och kunskap. Soleiman inviger Agneta i sin hemlighet, vilket leder till att de båda måste fly. Agneta får lära sig mer och mer om sitt eget urspung, och det visar sig att zolbateserna inte kommer från Zolbat, utan från en annan planet långt, långt borta - en planet som kallas för Tellus.

Nu när jag läser boken igen (med en vuxens perspektiv) så irriterar jag mig främst på två saker: 1) att datorer oftast kallas "datan" *ryys*, och 2) att det i grund och botten är en berättelse om religion. En av de saker som har bevarats från Tellus är nämligen en bok med en berättelse om ett barn, som föddes för att rädda mänskligheten (Bibeln, någon?), och det förekommer också en sorts överallt närvarande "Någon" eller "Den närvarande" (en gudomlighet?) som sägs ha skapat både zoldianer och zolbateser...

Förutom det är det fortfarande en bra bok (med en icke föraktlig dos moralfilosofi). Passar för åldrarna 10-14, ungefär.

Bokfemman v. 46

Veckans tema är middagsbjudning, men den här gången för författare. Nämn fem författare som du skulle vilja bjuda hem på middag och motivera varför.

• Stephen King. Skräckmästaren himself. Stackarn, han får springa mellan många middagar han...
  
• J.R.R. Tolkien. Professor och den moderna fantasyns fader. Självskriven vid bordet.
  
• Eva Ibbotson. Bästa barnboksförfattaren (tillsammans med Astrid, Roald Dahl och några till).
  
• Astrid Lindgren. Visserligen tycker jag om den mor- och farmor jag har/hade, men om jag fick välja nån annan så hade det nog varit Astrid Lindgren.
  
• Michael Moore. Jag tycker nog till och med ännu mer illa om amerikansk politik m.m. än vad han gör, men så är han ju amerikan också och det är tack och lov inte jag.
  

Och för samtliga är motiveringen förstås att de skrev/skriver böcker som jag gärna vill höra dem prata om...

Tess Gerritsen - Syndaren

Aha, ny (eller, jag har iallafall inte hört talas om henne tidigare) kvinnlig deckarförfattare! Egentligen var det Blint raseri jag var ute efter (det var nån som bloggade om den, tror jag?) men den verkar vara omöjlig att få tag i så det fick bli Syndaren istället.

Syndaren handlar om rättsläkaren Maura Isles, en vacker och iskall kvinna som går under namnet "Dödens drottning" på jobbet, och kriminalassistent Jane Rizzoli som mer eller mindre är Mauras raka motsats - hetlevrad, rufsig and so forth. Det enda de har gemensamt verkar vara att de är stenhårda kvinnor i mansyrken.

Nå, hur som helst, Syndaren börjar med att doktor Isles och Rizzoli blir kallade ut till en makaber mordplats - ett kloster, där en ung nunna hittats död och en äldre nunna svårt skadad. Några dagar senare hittas ett annat kvinnolik, med vanställt ansikte och amputerade händer och fötter, som verkar ha ett samband med nunnorna. Isles och Rizzoli måste försöka lösa gåtan innan fler människor stryker med.

Tess Gerritsen verkar försöka gå lite i Patricia Cornwells fotspår (jag håller med om att Cornwell var mycket bättre förr, och att hon bytte perspektiv från första till tredje person var bara uselt). Maura Isles är faktiskt ganska lik Kay Scarpetta, åtminstone till sättet. Rizzoli är dock ett dåligt substitut för Pete Marino =). Det var kanske inte den mest orginella deckare jag läst, och jag förstår inte vad titeln Syndaren syftade på - vem var syndaren? Den unga nunnan (då borde det varit Synderskan, fast det är ju en översättning av The Sinner, som ju kan syfta på en kvinna lika gärna)? Mördaren? Det kan ju knappast vara Isles eller Rizzoli...

Men jag ska iallafall försöka få tag på Blint raseri också, och gärna nån annan av Gerritsens böcker. Nu när Cornwell fallit ifrån kan det behövas en ny bra kvinnlig deckarförfattare.

Joyce Carol Oates - Älskad, saknad

Nu har alla höjt Joyce Carol Oates till skyarna, propagerat för att hon ska få Nobelpriset i litteratur etc. så länge att jag var ju tvungen att läsa nånting av henne. Det kanske var ett misstag att läsa Älskad, saknad, för jag måste säga att jag inte alls förstår hennes storhet. Älskad, saknad handlar om 31-åriga Nikki, vars mor blir mördad, och Nikkis sorg efter sin mor som hon så småningom upptäcker att hon knappt kände (samt hur hon tampas med en ganska avskyvärd storasyster och sin gifte älskare). Det kanske ska vara en rörande och sorglig historia, men jag blev inte alls berörd. Om nån annan som läst denna bok har en annorlunda åsikt får ni gärna förklara för mig vad som var så bra... hela boken kändes ganska platt (och totalt förutsägbar, allvarligt, var det nån som blev förvånad i slutet?).

Trots detta är jag inte helt avskräckt, har fortfarande tänkt läsa Svart flicka, vit flicka samt eventuellt Djur och Blonde. Det kanske blir bättre.

Jasper Fforde - Var är Jane Eyre?

Var är Jane Eyre? är den första boken i en fantasy-deckarserie (lustigt nog är den dock varken klassad som fantasy eller deckare på Luleå SB) med huvudpersonen Torsdag Nesta (på engelska Thursday Next, vilket jag tycker låter mycket bättre). Den utspelar sig i mitten av 1980-talet i ett fiktivt England, där Wales är självständigt och Krimkriget fortfarande pågår. Torsdag är littkrimmare på SO27, avdelningen för litteraturbrott, i London. Littkrimmarna tar fast ligor som förfalskar förstaupplagor eller stjäl orginalmanuskript, men deras värsta fiende är en man vid namn Acheron Hades; mästertjuv, mördare och den tredje farligaste brottslingen i världen.

Hades stjäl orginalmanuskriptet till Dickens Martin Chuzzlewit och snart börjar oroväckande saker hända - Torsdags farbror, uppfinnaren Mycroft Nesta, försvinner tillsammans med sin senaste uppfinning, en portal som gör det möjligt att stiga in i en bok. Det visar sig att det är Hades som ligger bakom, och han har stora planer: han tar sig in i romanen och dödar en av dess karaktärer. Och om han inte får vissa krav uppfyllda, så kommer han att göra det igen... denna gång med en viktigare karaktär, i en mer älskad bok - Jane i Jane Eyre. Torsdag måste göra allt hon kan för att stoppa honom.

Idén som sådan är ganska kul; en värld som är nästan som vår egen, fast med vissa viktiga skillnader, där litteraturen är så viktig att en mästerskurk kan utpressa regeringen genom att hota att förstöra ett älskat verk. Huvudpersonen Torsdag är en Krimveteran och polis vars far är tidsväktare (en polis som har hand om tidsrelaterade brott), och hon är också en av de få personer som inte blir påverkad av Acheron Hades märkliga krafter. Vissa delar av berättelsen är aningen långrandiga men som helhet är boken ganska bra och det ska bli roligt att läsa de kommande böckerna om Torsdag Nesta (det finns fem, än så länge, men bara den första finns på svenska).

Jasper Fforde har även skrivit två böcker (ej översatta till svenska) om kommissarie Jack Spratt vid The Nursery Crime Division (dvs. brott som rör barnböcker).

Mer om Torsdag Nesta-serien här.

Gamla favoriter

Jag har snöat in på mina gamla favvoböcker från barn- och ungdomen; häromdan hittade jag hela Kulla-Gullaserien (som jag älskade för sisådär 15 år sedan) på bibblan. Klart att jag var tvungen att låna och läsa dem igen, och samtidigt passade jag på att låna några andra böcker som jag läste när jag var liten - Längtans gåta av Lotta Åhall (första SF jag läste, tror jag), Mysteriet på Willoughby Chase av Joan Aiken och Spökena från Carra av Eva Ibbotson (gillar alla hennes böcker om spöken och häxor). Nästa projekt blir att läsa om hela Lilla huset på prärien-serien.

Vilka böcker läste ni när ni var små? Vilka kommer ni ihåg fortfarande?

Bokfemman v. 45

Veckans tema för Bokfemman är middagsbjudning. Välj fem fiktiva litterära karaktärer som du vill bjuda hem på middag, och motivera dina val.

• Anne Elliott (Jane Austen). Anne Elliott är förmodligen Austens intelligentaste och mest förfinaste hjältinna, och har antagligen mycket intressant att bidra med vid middagsbordet.
  
• Belgarath (David Eddings). En gubbe som vet hur man festar till =). Och eftersom han har levt i ungefär sju tusen år så har han rätt mycket att berätta, och en god berättare är han dessutom.
  
• Hercule Poirot (Agatha Christie). Älskvärdare petimäter får man leta efter. Han har nog många kluriga fall att berätta om.
  
• Gandalf (J.R.R. Tolkien). Visst skulle det vara kul att höra Gandalf och Belgarath diskutera magi?
  
• Lord Peter Wimsey och Harriet Vane (Dorothy Sayers). Lord Peter kan debattera detektivarbete med Poirot, och bolla litterära citat med sin hustru på ett mycket underhållande sätt.
  

Dåligt med kvinnor vid bordet! (Harriet Vane får ju egentligen bara vara med på nåder, eftersom hon blir det femte hjulet i sällskapet - eller sjätte, som det ju blir i det här fallet). Anne kan nog hävda sig dock. Och menyn då? Tja, öl och vin i rikliga mängder för att tillfredsställa Belgarath (och, vågar jag påstå, Gandalf - fantasy är ändå fantasy). Siroup de cassis till Poirot förstås, te för de övriga. En rejäl kötträtt måste ju stå på bordet (som en del av en sexrätters middag, förstås) och mycket sötsaker, till Poirots förtjusning...

Philip Reeve - De vandrande städerna

De vandrande städerna är en fantasybok (tycker inte att den faller under sf fastän den utspelar sig i "framtiden"...) för ungdomar som handlar om Tom, tredjeklasslärling hos historikergillet i den vandrande staden London. Tom lever i framtiden (exakt när är lite svårt att avgöra, men åtminstone på 4000-talet) när de flesta städer i västvärlden blivit rörliga - de går helt enkelt på hjul. Eftersom de inte ligger stilla så att invånarna kan odla upp marken runt stan så försörjer sig städerna på att jaga varandra. Stora städer slukar mindre och återvinner allt användbart (mat, maskindelar, bränsle etc.).

Men nu har "bytet" börjar ta slut, och i London har borgmästaren och tillika chefsingenjören Crome siktat in sig på ett större byte - de orörda jaktmarker som finns bakom Försvarsmuren. Bakom Muren finns nämligen orörliga städer där Rörelsemotståndarna bor, och de har legat på samma plats i tusen år. Där finns det gott om resurser.

När Tom blir skickad djupt in i London för att hjälpa till att ta hand om en nyslukad stad, blir han vittne till hur en flicka, Hester, försöker döda chefshistorikern Valentine. Tom stoppar henne, men blir utkastad till Utomlanden (marken nedanför staden) tillsammans med henne när hon misslyckas. Nu måste de försöka ta sig tillbaka till London innan det är för sent...

Ganska okej ungdomsbok (för de äldre tonåren kanske?), tycker jag. Tom är förstås lite patetisk i sina försök att försvara vad som kallas "kommunal utvecklingslära" - att städer äter varandra - även när han har sett exempel på hur bra de icke-rörliga samhällena har det. Naturligtvis blev jag förbannad, som jag alltid blir, på Crome och folket i London som propagerar för devisen "den starke äter den svage". Men jag ska definitivt läsa uppföljaren Förrädarens guld, Tom och Hester är ändå ganska sympatiska så jag måste ju få reda på hur det går för dem =).

Alexander McCall Smith - Damernas detektivbyrå

Naturligtvis måste jag sälla mig till alla de som hyllar den här boken. Den är ju jättebra! =) Precis sådär afrikansk, med korthugget men ändå ganska högtidligt språk, som den ska vara (McCall Smith är väl iochförsig engelsman? Eller?). Botswana verkar vara ett ganska häftigt land, även fast männen i typiskt afrikansk anda är totalt mansgrisiga (utom mr J. L. B. Matekoni förstås. Jag älskar deras formella tilltal!)

De flesta har väl läst eller iallfall hört talas om grundstoryn i Damernas detektivbyrå, men den handlar iallafall om Mma Precious Ramotswe (en traditionell afrikansk dam, det vill säga mycket fet, och stolt över det), som vid sin fars död ärver all hans boskap och genom att sälja den startar en detektivbyrå med enbart kvinnliga anställda (till att börja med bara Mma Ramotswe själv och hennes sekreterare). I början går affärerna trögt, men så småningom tittar det uppåt och Mma Ramotswe får fall att lösa - och hon löser dem med hjälp av takt, kvinnlig list och sunt förnuft.

Måste läsa resten av serien...

David Gibbins - Atlantis hemlighet

Som jag trodde. En Clive Cussler-kopia. Dock är det lite uppfriskande att hemligheten som åsyftas inte rör kristendomen (i bästa Da Vinci-kodenstil) utan den mytomspunna staden Atlantis, som utmålas som civilisationens vagga.

Marinarkeologen Jack Howard och hans kollega Costas (grek, inte italienare som Giordino eller mexikan som Zavalas - se tidigare inlägg om Det blå guldet) har precis hittat ett sjunket minoiskt skepp med märkliga graverade guldplattor när de blir kontaktade av en egyptolog som som vid utgrävningen av en nyupptäckt grav i Egypten finner ett remarkabelt dokument med en text som verkar anspela på det mytiska Atlantis. Ganska snart inser Jack Howard och hans team att guldplattorna från skeppsvraket och dokumentresterna från den egyptiska graven har ett samband - de leder vägen till det riktiga Atlantis. Vägen dit kantas dock av faror, särskilt i form av en antiksamlande rysk krigsherre vid namn Aslan, som inte bara är ute efter Atlantis skatter utan också vill ha tag på en rysk ubåt lastad med kärnvapen som sjönk flera år tidigare, mitt i resterna av det sjunkna Atlantis...

Kontentan av det hela är en ganska medioker, men ändå relativt underhållande, äventyrsberättelse i bästa Clive Cusslerstil - lite pratigare och lite mer vetenskaplig dock (David Gibbins är själv marinarkeolog), men precis lika osannolik; storyn är väldigt lik Cusslers Isstaden. Uppföljaren Heligt guld har dock fått betydligt bättre recensioner, så den ska jag läsa så fort jag får tillfälle.

Tre litterära hjältar

Jag har blivit utmanad av Caveat Lector, och utmaningen går ut på att nämna tre av sina litterära hjältar. Hm, lättare sagt än gjort!

Utan inbördes ordning:

• Rick i Den stora spökräddningen. En liten kille med ett stort hjärta som räddar alla Englands spöken från utplåning genom att bege sig till London och be premiärministern om att upprätta ett spökreservat. Han låter till och med den lilla babyvampyren Rose dricka av hans blod för att hon ska överleva den långa resan till spökreservatet i Skottland. Alltså, man bara måste gilla en sån unge...
• Tom Oakley i Godnatt Mister Tom. Trots att han är en vresig gammal änkling öppnar han sin dörr för en liten misshandlad pojke, och hjälper honom att hitta tillbaks till livet. Vem skulle göra det på riktigt? Inte många.
• Och så måste det ju fläskas på ordentligt med en riktig fantasyhjälte, larger than life - Garion i Sagan om Belgarion/Mallorea. Denne unge man (eller pojke, i den första serien) skakar världen med sina steg och slaktar ondskefulla grolimer till höger och vänster. Kort sagt, han är den som hela världens öde hänger på, och trots det blir han inte ens särskilt självupptagen. Bra jobbat.

Sen så finns det ju så många andra - Lizzie i Stolthet och fördom, hälften av karaktärerna i Sagan om Ringen (håller med Spectatia där), Nemi, William av Baskerville i Rosens namn, Hercule Poirot (min favorit av Christies detektiver)... men det skulle vara tre stycken, så tre får det bli.

Jag utmanar Pysseltanten, Fröken Nina och The Girl Least Likley To.

Vilken bok? en gång till!

Bråket började den dagen då Howard kom från plugget och hittade Busen sittandes i köket. Det var Fifi som döpte honom till Busen. Fifi var en sorts studerande som bodde i deras kåk och fixade käk åt dem när deras föräldrar var ute på vift. När Howard knuffade in Hemskan i köket och slängde igen dörren efter dem båda två, var det första som han fick syn på just Fifi som satt längst fram på stolskanten och fingrade nervöst på sin randiga scarf och sina randiga benvärmare.
"Gud så skönt att du äntligen kom", sa Fifi. "Vi har råkat få in någons Buse i huse. Titta bara."

P.J. Tracy - Levande bete

Jag läste P.J. Tracys (som är en pseudonym för ett mor-dotterpar som skriver tillsammans) första bok Monkeewrench-morden, även med namnet Spela död, i våras och gillade den. Följaktligen hoppades jag på att uppföljaren skulle vara lika bra.

Det var den, nästan. Ok, man vet ju att den första boken brukar vara bäst så jag är inte besviken, Levande bete är en bra deckare med bra persongalleri. Helt klart läsvärd. Saknar kanske lite att Monkeewrench-gänget är med så pass lite, de är så underbart excentriska, men det kanske reder upp sig i kommande böcker (Dött lopp har ganska nyligen kommit ut på svenska).

Handligen är som följer: Minneapolis upplever en dödsäsong (no pun intended) på mordfronten och poliserna på mordroteln ägnar sig mest åt att pilla sig i naveln, när något plötsligt händer. Tre gamlingar hittas mördade, och det verkar som åtminstone två av dem har blivit dödade av samma person. Kriminalarna Leo Magozzi och Gino Rolseth sätts på fallet. Rolseth och Magozzi figurerade även i Monkeewrench-morden (Magozzi har sedan dess inlett ett förhållande med en av Monkeewrenchs delägare, Grace McBride. Monkewrench-gänget dras förstås in i utredningen denna gången också eftersom de har utvecklat ett listigt dataprogram för att spåra upp mördare).

Magozzi och Rolseth upptäcker snart att två av de mördade har suttit i koncentrationsläger under andra världskriget, och när ytterligare en överlevande från ett koncentrationsläger blir mördad förstår de att detta har en stor betydelse för fallet. Varför går någon runt och mördar överlevande judar? Har deras död nånting att göra med den döde (lutheranske) man som hittades fastbunden på ett järnvägsspår? Och hur kan någonting som hände för så länge sedan ha betydelse idag? Svaret visar sig vara värre än de kunnat ana.

Nu är jag ännu mer sugen på att läsa nästa P.J. Tracy.

Bokfemman v. 44

Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde.

• Ellis Peters medeltidsdeckare (sent 1100-tal) med benediktinermunken Cadfael. Jag är en sucker för historia, speciellt pre-1400. Just böckerna om broder Cadfael är så mysiga, dessutom - trots pågående inbördeskrig.
  
• Terry Pratchetts Discworld-böcker. Alla vägar leder till Ankh-Morpork. Fast egentligen leder de från Ankh-Morpork, det är bara det att ibland går folk åt fel håll... och att vara häxa i det pyttelilla kungariket Lanker (så litet, att om man lägger sig ner måste man ha ett pass i näven) verkar inte alls dumt. Mormor Vädervax rockar.
  
• Star Trek: TNG: The sky´s the limit. Får jag inte leva på medeltiden så vill jag upp i rymden istället. Jag har ofta sagt att den här tiden (2000-talet) är helt fel att leva i, antingen hade jag velat vara född innan år 1400 eller i framtiden när man börjar resa i rymden "på riktigt" (rymdstationen MIR är fjantig i jämförelse). Och jag vill ha en egen Data.
  
• David Eddings - Sagan om Belgarion/Mallorea. Hur tuff värld som helst. Pi stal den idén först, men begav sig hellre till Elenien. Jag vill bo i Sendarien, eller kanske på Riva. Cherek funkar bra också.
  
• Vad som helst av Jane Austen. Jag tror faktiskt att jag skulle trivas ganska bra i den engelska medelklassen i början av 1800-talet. Är inte så äventyrlig av mig faktiskt, det skulle vara skönt att strosa runt hemma, pyssla med sitt broderi och kanske läsa den senaste romanen "by a lady". Iallafall ett tag. Och så var ju kläderna toksnygga.
  

Jaha, det blev inget med Harry Potter för min del. Inte för att jag inte skulle vilja leva i den världen, för det vill jag verkligen, men HP fick inte plats på listan och så har ju alla andra valt den världen dessutom... Andra potentiella drömvärldar är Narnia, Sagan om Ringen, Den oändliga historien eller i princip vilken fantasyroman som helst (jag fantasynörd? Nej, hur kan ni tro det?).

Kaori Ekuni - Twinkle twinkle

170 sidor, det är inte mer än en barnbok brukar vara. En dryg halvtimme tar det att läsa mindre än 200 sidor. Twinkle twinkle är snarare en långnovell än en roman.

Boken handlar om Shoko och hennes man Mutsuki. När den börjar har de bara varit gifta i tio dagar, och de är inte som andra par. Båda har en hemlighet som den andres föräldrar inte vet om - Mitsuki är homosexuell, och Shoko är en känslomässigt instabil alkoholist. Det var hennes psykolog som rekommenderade att hon gifte sig, och Mutsukis föräldrar har i flera år sammanfört honom med lämpliga flickor i hopp om att han ska lämna sin pojkvän och gifta sig. Pojkvännen är dock fortfarande kvar.

Det här är nog raka motsatsen till en feelgood-roman. Shoko och Mutsuki är mest bara olyckliga (speciellt Shoko, som verkar mer än lovligt tokig vid vissa tillfällen). De tycker mycket om varandra men allting blir bara fel - föräldrarna tjatar om att de ska skaffa barn, Shokos bästa väninna förstår inte varför Shoko uppträder så konstigt, Mutsuki tycker att Shoko också borde skaffa en älskare och ber hennes före detta pojkvän att följa med henne till tivolit. Det är början till slutet för deras respektive hemligheter.

I slutändan kan det verka som att saker ordnar upp sig, men det känns som att de i själva verket blir värre. Hur kan det nånsin bli bra, när en homosexuell man gifter sig med en alkoholiserad kvinna (som faktiskt älskar honom)? När hustrun och älskaren ingår en pakt för att Mutsuki ska kunna ha kvar dem båda? Och när de respektive föräldraparen båda misstror sitt barns partner...

Det här gjorde mig bara deprimerad.

Mats-Eric Nilsson - Den hemlige kocken

Mycket intressant bok! Den hemlige kocken är en bok i samma anda som Eric Schlossers Snabbmatslandet och Morgan Spurlocks Jag och extra allt - avslöja de jävlarna! Mats-Eric Nilsson är en journalist på SvD som för några år sedan fick ett "uppvaknande" när det gäller mattillverkningen genom att hans bror upptäckte att GB:s Magnum Pistage färgsattes inte med pistagenötter utan med spenat. Det gav honom idén att skriva Den hemlige kocken.

Nilsson har undersökt livsmedelsindustrin ända tillbaks till slutet av 1800-talet (först då kan man överhuvudtaget börja tala om en livsmedelsindustri, innan det tillverkades maten mestadels hemma på gårdarna), både i Sverige och utomlands. Lustigt nog har protesterna mot livsmedelsindustrins metoder låtit ungefär likadant ända sen dess; folk har varit misstänksamma mot mat som håller för länge, har för låg kött/frukt/mjölhalt eller vad det nu kunde vara. Det gavs ut böcker som skulle lära husmödrarna hur riktig mat såg ut och vad de skulle välja i affären. Enda skillnaden mellan nu och då är att då blev livsmedelstillverkarna och -försäljarna faktiskt bestraffade om deras produkter var undermåliga. Idag är det ingen som vet exakt vad maten innehåller eller hur den tillverkas.

Ett av de viktigaste exemplen i boken är bröd - skillnaden mellan industritillverkat bröd och "riktigt" bröd. Numera är det nästan omöjligt att få tag på riktigt bröd om man inte bakar själv, till och med de små bagerierna fuskar med bakningen. Nästan alla livsmedel innehåller idag tillsatser med mer eller mindre hälsofarliga egenskaper. Lättgrädde, bordsmargarin, marmelad osv. är rena labbexperimenten (ok, det visste jag redan, men jag har aldrig riktigt funderat på det förr. Dags att sluta köpa Minilätta).

Mest intressant är Nilssons tips om producenter som erbjuder mat utan tillsatser (Brämhults juice, Saltå kvarns mjöl och knäckebröd etc., Kung Markattas ekologiska produkter med mera) och säsongsguiden över ett antal olika frukter och grönsaker i slutet av boken. Jag vet inte hur många gånger jag läst tips om att köpa frukt&grönt efter säsong (för att det är billigare, mer näring osv.), men ingen berättar nånsin vad som är i säsong när! Nu vet jag.

James P. Othmer - Futuristen

Futuristen handlar om Yates, en medelålders amerikan som är, just det, futurist. Det betyder att han reser runt i hela världen för att hålla tal om hur framtiden eventuellt kan komma att gestalta sig. Naturligtvis gestaltar den sig olika beroende på vilken grupp människor han talar till...

Men efter några omvälvande händelser bestämmer sig Yates för att säga sanningen, som han ser den, och det talet blir en stor succé (ok, först blir det en flopp, men när alla fått en chans att tänka över saken blir Yates mer eller mindre geniförklarad). Detta leder till att han får ett erbjudande från en mystisk organisation om att resa runt i världen för att ta reda på varför amerikaner är så hatade överallt, vilket han tackar ja till. Efter ett par uppdrag får han nog och försvinner till en söderhavsö. Där får han dock inte stanna länge.

Tja, och sen vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska avsluta den här sammanfattningen. Detta är nämligen en sån där bok som egentligen inte handlar om nånting. Eller, den handlar om Yates och hans, för att vara framgångsrikt, ganska misslyckade liv. Boken i sig var inte helt dålig, men den lät mycket bättre på baksidan än vad den verkligen var... så sammanfattningsvis: lättläst, lättsmält och lätt bortglömd.

Clive Cussler - Det blå guldet

Som jag skrev i ett tidigare inlägg: action-Harlequinroman för män. And I like it =).

Det blå guldet har inte Cusslers vanliga hjälte Dirk Pitt med side-kicken Al Giordino i huvudrollen, utan istället dyker en annan NUMA-agent upp, Kurt Austin med side-kicken Joe Zavala. Austin är lång, muskulös och platinablond där Pitt är lång, mager och svarthårig. Båda har dock gröna ögon och en förförande charm. Al Giordino är italienare, Joe Zavala mexikan. Alltså, duon Pitt/Giordino är i grund och botten samma personer som kombon Austin/Zavala. Det känns betryggande.

I vanlig ordning hotas världen av en ondskefull superskurk (James Bond, någon?), i detta fall en blond, sjufots, totalt vansinnig vikingakvinna vid namn Brynhild Sigurd, som vill ta över jordens vattentillgångar. Austin och Zavala måste stoppa henne, med hjälp av den undersköna doktor Francesca Cabral (som precis har räddats från en tio år lång fångenskap hos sydamerikanska indianer, vilka dyrkat henne som en gudinna). Låter det osannolikt? Jajamän, men så är det också Clive Cussler... det enda jag är förvånad över är att Cussler inte skrivit in sig själv som han brukat göra i alla Pitt/Giordino-böckerna.

Clive Cussler producerar kanske inte de mest välskrivna eller orginella historierna (och förutsägbara som f*n är de också), men de är helt klart underhållande. Testa själva så får ni se.

Apropå Bokfemmepriset

Den överlägsna vinnaren av Bokfemmepriset måste vara Joyce Carol Oates. Hon är med på säkert 80% av listorna, och nu måste även jag börja läsa Oates (ok, jag hade i och för sig tänkt göra det redan innan). Så jag gjorde slag i saken i fredags och lånade hem Älskad, saknad från biblioteket. Nu ska jag bara bli klar med de tre eller fyra böcker jag redan läser så att jag kan börja på den här...

Hur gör ni som jobbar heltid egentligen? I och med praktiken jobbar jag nu 8-17 måndag till fredag och har knappt tid att läsa alls - det är därför jag uppdaterar här så sällan. Har ni nåt särskilt knep för att få mer lästid?

Barbara Nadel - Belsassars dotter

Detta är första boken i en deckarserie som utspelar sig i Istanbul. Huvudpersonen, poliskommissarie Cetin Ikmen, är en medelålders, kejerökande och ständigt konjaksdrickade herre som ständigt är på kollisionskurs med chefen... känns det igen? Så långt låter det precis som alla andra medelålders suputer till poliser i alla andra deckare. Men Ikmen är lyckligt gift sedan tjugo år, har åtta barn och ett nionde på väg.

I denna första bok mördas en gammal man i de judiska kvarteren i Istanbul. Kroppen utsätts för frätande syra, och någon har målat ett stort hakkors på väggen i den gamles lägenhet. Spåren leder Ikmen och hans unge inspektör Mehmet Suleyman mot den ryska revolutionen; vilka är egentligen den ryskättade familjen Gulcu? Och vilken roll spelar en gammal tysk affärsman respektive en ung brittisk lärare i historien?

Överlag var det en ganska ok deckare. Språket var väl sisådär (tafflig översättare förmodligen) och Nadels beskrivningar av personer och miljöer lämnar ibland en hel del att önska (kanske speciellt de ganska pinsamma sexskildringarna). Detta är hennes - tydligen kritikerrosade? - debutbok, så jag ska inte vara alltför hård och till och med ge henne en chans till med uppföljaren Kristallburen - mest för att jag gillade kommissarie Ikmen.

Bokfemman v. 42

Med anledning av det nyligen utdelade Nobelpriset i litteratur...

Nämn fem författare som du tycker ska få Bokfemmepriset 2007 och motivera varför.

• Jane Austen. För hennes starka kvinnor som vågar gå sin egen väg (nåja, gifta sig med vem de vill iallafall) trots omvärldens höjda ögonbryn.
• Michael Moore. För hans ironiska och dräpande kritik av det amerikanska systemet, filmerna inräknade.
  
• Douglas Adams. För att han förtjänar det.
  
• Eva Ibbotson. För hennes fantastiska barnböcker om spöken och häxor som var några av mina favoriter för ett antal år sedan (J.K. Rowling, släng dig i väggen).
• Terry Pratchett. För att han definitivt aldrig kommer att vinna Nobelpriset - och för hans skarpsinniga psykolologi.
  

Bubblare denna vecka är (förstås) Douglas Coupland, som egentligen borde få ett pris för Microslavar bara för att den är så jäkla bra, men jag försökte hålla mig till författare som skrivit flera riktigt bra böcker (LGTG är ju faktiskt fem böcker egentligen...), Roald Dahl, Heinlein, Tolkien... med flera med flera!

Astrid Lindgren får tyvärr stryka på foten den här gången, när jag surfat runt och läst listor denna vecka så har hon, J.K. Rowling och Joyce Carol Oates dykt upp på de flesta. Så även fast jag tycker att hon förtjänar ett Nobelpris, så får hon inget Bokfemmepris av mig...

John Twelve Hawks - Vandraren

Vandraren (The Traveller) är en ungdomsbok, inte helt dålig men inte heller särskilt orginell. Jag har förmodligen läst x antal böcker och sett x antal filmer med i princip samma handling (The Matrix, till exempel).

Vandraren handlar om Maya, som är en harlequin - en person som ägnar sig åt att skydda särskilda människor som kallas vandrare. Vandrarna är människor som kan lösgöra sitt "Ljus" (sin själ?) från kroppen och låta den färdas till andra världar (vår värld är den fjärde av sex befintliga världar) för att sedan komma tillbaka med nya idéer (Jesus, till exempel, kan ha varit en vandrare). Detta är inte inte populärt hos makthavarna, eller snarast en liten grupp som kallas Brödraskapet vars mål är att kontrollera hela världen (genom övervakningskameror, spionprogram etc.) De anser att kontrollerade människor är lyckliga människor. Alltså letar Brödraskapet upp vandrare och dödar dem, vilket då harlequinarna ska förhindra. Maya blir utsedd till att beskydda två bröder som eventuellt är vandrare.

Jaha ja. Så längt allt väl. Dock påminner det lite för mycket om vilken Dean Koontz som helst (vacker hjältinna och stilig hjälte kämpar tillsammans mot ondskans makter, dvs. regeringen. Först stället de sig kallsinniga till varandra, men känslor uppstår förstås efterhand). Dean Koontz för ungdomar helt enkelt, och inte nån av de bättre Koontz heller. Men den är säkert bra om man är 15 år och inte läst alldeles för mycket fantasy, science fiction och Dean Koontz redan...